Ett farväl till ett riktigt bra år

När jag satt där på nyårsafton och tittade på bubblorna som dansade i champagneglaset med värkande öra och brustet hjärta konstaterade jag att 2011 faktiskt var ett riktigt bra år för mig.

Jag blev moster till en fantastiskt fin pojke som jag överöser med pussar och kramar varje gång vi ses. Jag fick äran att vara toastmaster på min brors bröllop och se honom och hans hustru stråla ikapp med den franska augustisolen. Och jag fick efter mängder av visningar, svettiga budgivningar och grusade förhoppningar äntligen nyckeln till min egen lägenhet.

Dessutom började jag ta beslut helt utifrån mig själv eftersom jag mer än någonsin insett att ingen kommer att tacka mig för att jag valt bort det jag egentligen vill bara för att jag inte vågar, eller av onödig lojalitet till andra.

Som så många år i rad blev dock hösten tung. I år för att jag lyckats falla hårt för någon som en dag sa att den inte visste om den var kär i mig. Bara sådär. Det gör fortfarande ont och lär nog göra det ett bra tag till för jag föll hårdare än jag någonsin gjort. Men det tröstar att jag vet att jag inte kunde gjort så mycket annorlunda. För du kan inte lära någon att älska. 

Så in i 2012 tar jag med mig mitt sargade hjärta och gläds åt att det kan känna så ofantligt mycket. För det betyder att snart går någon annan lycklig person bredvid mig och får ta del av all min kärlek. Någon som dessutom kan uppskatta den och förstå att den är få förunnad.