När världen börjar luta lite för mycket

Jag söker efter solresor. Förvillar mig bland familjeerbjudanden, parhotell, bamseklubbar och all inclusive. Tröttnar och tänker att jag tar det sedan. Men jag har tänkt just det så förbannat länge. Och det är därför jag nu sitter och verkligen måste komma bort.

Jag tänker ofta att jag inte ska klaga, att andra har det värre. Att jag inte ska tro att jag är ensam om att inte ha haft en riktig semester på två år. Det finns säkert dem som inte haft det på tio. Men någonstans gör jantelagen att allt en dag tar stopp. Och därför har jag nu pungat ut dyra pengar på mediciner för att jag var dum nog att jobba när jag egentligen borde varit hemma och kurerat mig.

Jag sitter mitt emot min läkare som säger att hon tycker jag borde ta en dag ledigt. Och göra ingenting. Men det gör jag ju när jag är ledig, tänker jag. Och inte tänka på framtida jobb, räkningar, alla måsten eller vad som ska lagas till middag, fortsätter hon. Och jag hör skillnaden. Den magiska skillnaden.

Sedan säger hon att jag måste gå från ord till handling och verkligen ta den där semesterveckan i slutet på mars. Köpa en biljett till solen där maten står dukad på bordet, stranden ligger några fotsteg från rummet och böckerna ligger i travar väntande på att bli lästa.

Men jag har svårt att se att jag kommer dit. Resedjungeln blir den uppgift jag inte klarar av när jag så hurtfriskt tar på mig allt annat utan att tänka på konsekvenserna.