“Jag trodde inte du var sådan”

Ibland tänker jag mig själv som uppbyggd av små askar. Ett enda stort pussel av tätt, tätt packade askar fyllda med mina egenskaper, erfarenheter, tankar, drömmar och rädslor. Där det inte räcker med att öppna en ask för att veta vem jag är. Men där de flesta aldrig får öppna speciellt många.

Det finns ingen hittills som ens kommit i närheten av att öppna alla. Mycket för att jag är rädd för vad som ska hända när alla lock är lyfta och ligger huller om buller på backen. Då finns det inte en chans att stänga dem fort när innehållet i dem hotas.

De där askarna gör att jag ständigt får höra “jag trodde inte du var sådan”. Från nära vänner, från bekanta, från kollegor. Till och med från den person som jag öppnat allra flest för och som aldrig någonsin skulle slarva bort ett endaste lock. Som däremot hjälper mig att lägga dem lite på glänt.

Och det slår mig, när jag hör de där orden, “jag trodde inte du var sådan”, att om jag vågar glänta lite mer, på lite fler, till lite fler. Ja då kanske jag tillslut vågar öppna nästan allihop på vid gavel till någon som jag litar på allra mest.