Ett hem

En gång i tiden bodde jag här. Då kunde jag vara lat och inte orka gå de 200 meter det var till badplatsen trots att solen stod högt. Här hade jag den bästa hemmafesten någonsin en kall dag i november. Jag spenderade flera timmar i veckan på fotbollsplanen uppe i skogen och jag cyklade fort fort ner för backarna under ljusa sommarnätter.

Jag hade alldeles för höga krav på mig själv och funderade allvarligt på att hoppa av gymnasiet men lyckades hitta energin igen. Jag hängde på tennisplanen bakom huset i hopp om att bli lite bättre än värdelös men det resulterade mest i dammiga, roströda skor. Två somrar satt jag i solen vid en kiosk på golfbanans nionde hål och sålde korv till hungriga pikéklädda unga män och lärde mig allt om tians hål men hatade golf i övrigt.

En sommarnatt när åskan var alldeles alldeles nära satt jag med familjen på balkongen och såg blixten slå ner i grannens hus. När det blev höst gick jag ner till klipporna och ropade högt i stormarna och på vintern satt jag på den frosttäckta bryggan och tittade på isen som sprack. Jag åkte skridskor på viken och hoppade så att isen gungade hela vägen ut till den öppna farleden. Jag övningskörde i säkert fyra olika bilar och pendlade sedan ett halvår på motorvägen söderut i en femte.

Och en första april tog jag mina resväskor och min enkelbiljett till England, stängde dörren och sen bodde jag inte här mer.