Skip to content

Alla känner apan, apan känner ingen

07 mars 2010

Jag får då och då vänförfrågningar på Facebook från folk som jag uppenbarligen en gång kände. Folk som jag har ett gäng gemensamma kompisar med från pluggtiden i Uddevalla. Jag har oftast ingen aning om vilka de är, speciellt inte alla dessa Johansson, Andersson och Svensson. Det enda jag vet är att vi troligtvis pluggade ihop under högstadiet eller gymnasiet. (Det kan låta otroligt dissigt av mig men sanningen är att jag alltid har varit en sådan som folk känner till, både på grund av mitt ovanliga namn men också på grund av att jag alltid har varit extremt social. Mina riktigt nära vänner har dock alltid varit få, säkert många färre än andras.)

Och varje gång ställer jag mig frågan varför jag ska acceptera förfrågan. Kommer jag någonsin att ha ens en liten kommentarskonversation med den här personen? Kommer jag någonsin att ens trycka ”like” på någon av dens statusuppdateringar eller kommer jag någonsin ens bläddra igenom dens semesterbilder från Kreta som mest fylls med blonda barn som personen i fråga avlat fram sedan vi tog studenten för 9 år sedan?

Oftast trycker jag ok för att inte vara en tjurig en men jag undrar samtidigt vad han eller hon förväntar sig av vår Facebookrelation? Antagligen är personen i fråga bara nyfiken på vad tusan jag håller på med (den har hört ett rykte om att jag har gått och blivit flata och måste kolla om det stämmer) och eftersom man inte får se ett jota om man inte är kompis med mig så måste han eller hon helt enkelt bli det för att stilla sin nyfikenhet.

Och vad får den då? Jo, några fotoalbum med flera år på nacken med ointressanta motiv. Närmare hundra bilder på mig där jag till större delen är iklädd skidkläder eller posar, gärna med en Singstar-mick. Alldeles för många statusuppdateringar per dag samt länkar till min blogg och låtar på Youtube. Plus info om att jag har pluggat ganska mycket. (Och några få hintar men inte speciellt många uppenbara tecken på att jag har gått och blivit en sådan där håmåsexuell. Snarare kan man tro att jag diggar tidelag eftersom jag hånglar upp en katt på en bild. (Kanske ska påpekas för känsliga läsare att mitt ex (ja, hon är tjej, jag vet att du undrar) och jag var utklädda till Pettsson och Findus en halloween.))

Det är ju nästan så spännande att man spricker.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: