Skip to content

”Hur ok är det här egentligen? Att just du och jag pratar om det här? Är det verkligen vettigt?”

15 mars 2010

Idag åt vi middag med jobbet och mitt ex och jag kom efter några öl på att det var en bra idé att prata om hur det går relationsmässigt för oss nu. Vi har båda hittat våra sätt att gå vidare och jag är otroligt glad för henne att hon har träffat någon som får henne att le. Samtidigt är det konstigt att hon använder uttryck som ”vacker” och ”fin” om någon annan än mig. För bara några månader sedan var de orden våra. Ord vi använde för att beskriva varandra. Nu har hon tagit dem och gett dem till någon annan. Och på samma gång som det gör att sorgen kryper på så får det mig att le för hon har lämnat mig lite i tanken för någon annan, hon mår bra och trivs och det är det enda jag önskar henne. För jag älskar henne och önskar henne det allra bästa.

Det som gjorde mest ont var dock inte den nya kvinnan i hennes liv, att någon annan är vacker i hennes ögon eller att hennes hjärta långsamt släpper taget om mig. Det som gjorde mest ont var insikten att hon är den människa som fortfarande vet allra mest om mig. Det är hon och bara hon som inte ryggar tillbaks en millimeter oavsett vad jag säger för hon känner mig utan och innan. Och det tog förbannat lång tid att släppa henne hela vägen in.

Hur ska jag någonsin orka göra det med en ny människa?

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 16 mars 2010 15:39

    Den frågan ställer jag mig oxå. Orkar jag släppa in nån så där djupt igen? Jag orkar lixom inte. Hade ett bryt här om kvällen för att jag förmodligen gjort det och för att det inte är besvarat på det sättet jag tror att jag vill.

    Även om man för varje gång såras lite så blir man kanske oxå lite modigare. Jag vill tro det på nåt vis i alla fall. Kanske är det ett sätt att skydda sig från det otäcka men på nåt vis vill jag tro att både du och jag vågar släppa in en gång till och att det är besvarat på exakt samma sätt – för alltid.

    • Cissy permalink*
      16 mars 2010 21:26

      Åh det är så läskigt och jobbigt. SPeciellt när man precis har brutit upp från någon som man släppt nära inpå. Men jag försöker tala om för mig själv att det är ju fantastiskt när man vågar göra det och när det är besvarat. Det är så otroligt vackert. Men just nu känns det otroligt skrämmande och långt bort. Men vi fixar det båda två, det gör vi!

  2. 16 mars 2010 20:00

    Jag äälskar diiig

  3. helena permalink
    16 mars 2010 22:57

    Du är den bästa berg och dalbanan jag vet. Jag är inte där du är än men jag hoppas att jag kan vara lite som du då, eller kanske bara få vara med dig och dricka te, äta mackor med köttfärs.. puss

    • Cissy permalink*
      17 mars 2010 20:52

      Fina. Jag gillar dig något otroligt. Puss

  4. 23 mars 2010 19:46

    det är så jobbigt på något sätt, att man är tillsammans med någon, berättar massa personliga saker för denna någon, sedan tar det slut och man kanske blir ovänner. Och så går denna någon man är ovän omkring och vet en massa privata saker. tur att det är lugnt mellan er iaf! kramar

    • Cissy permalink*
      30 mars 2010 21:11

      Ja det är tufft. Svårt att förhålla sig till liksom. Men det är väl så att man får försöka inse att det är så livet är. Man släpper någon nära inpå och sedan kan den försvinna. Oavsett om den är en vän eller någon man har en kärleksrelation med. Det man också får hoppas i sådana situationer där man är ovänner är att personen i fråga kanske inte sprider saker vidare… Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: