Skip to content

Tillbaks på ruta ett

17 mars 2010

Hela jag är i ett känslomässigt november. Då när allting brakade ihop och tog slut. Jag säger att jag inte ångrar beslutet men efter flera kvällar på tunnelbanan på väg hem med tårarna brännandes innanför ögonlocken kan jag inte längre motivera de orden för mig själv.

Jag försöker känna ilskan i kroppen, minnas allt det som fick mig att känna mig som helt fel person, komma ihåg hur överdjävlig hela hösten var. Men istället minns jag bara den där kvällen när vi kysstes i tre timmar i sträck, hur hon fick mig att skratta högt, de sena kvällarna när hon låg med sitt huvud på mitt bröst och jag lekte med fingrarna i hennes hår och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns de långa Skypesamtalen när hjärtat nästan värkte sönder för att jag inte kunde hålla hennes hand och jag minns hennes leende som gjorde att det gick varma strålar genom hela min kropp.

Istället för att minnas det som var anledningen till att det tog slut minns jag hur störtgalet nyförälskad jag var i henne. Inte bara i några månader utan hela det första året. Det var vi mot världen och vår kärlek kunde övervinna allt.

Advertisements
8 kommentarer leave one →
  1. 17 mars 2010 21:44

    Vet precis hur det känns. Förstår inte varför allt man kan tänka på är allt det bra och fantastiska, när man innerst inne vet att det fanns så mycket som var dåligt men det är som bort blåst för tillfället

    • Cissy permalink*
      17 mars 2010 23:41

      Nej jag förstår inte det heller. Men det är väl en del av processen antar jag.

  2. Syster permalink
    17 mars 2010 23:18

    vet du varför du känner såhär? jag tror det beror på ett tidigare inlägg….

    det handlar nog inte om att du vill ha tillbaka henne, det handlar om att hon börjar släppa taget om dig och börjar släppa in någon ny i sitt liv. det låter jättehemsk och konstigt jag vet. du är ju så fantastisk!

    men vet du vad? tillåter dig själv att var lite ledsen nu, men tillåt även dig själv att gå vidare. våga släpp in någon annan på livet så som du gjorde med henne. för oavsett om du träffar den rätte nästa gång eller om du kommer kyssa 10 prinsar eller prinsessor och släppa dem in på livet innan du träffar den rätte, så kommer du släppa dem ännu närmare in på livet än du hittills gjort! det för den fantastiska anledningen av att du hela tiden lär känna dig själv bättre.

    och du, påminn dig själv om varför det tog slut. självklart vill man bara se det fina, men just nu är det ju just det fina som sårar och gör det jobbigt för dig, eller hur? imorgon tycker jag att du köper en varm choklad och tar en promenad upp på en höjd där du kan se ut över vattnet och blicka bort över staden.. ta med dig en vän eller njut av lugnet i din ensamhet. andas in och njut. lukta. sol och hav gör oss västkusthjärtan alltid på bättre humör! om så bara för en stund ger det dig förhoppningsvis lite nya krafter

    jag hejar på dig! ❤

    • Cissy permalink*
      17 mars 2010 23:42

      Jag vet allt det där du skriver men du vet också hur tufft det är när man är mitt uppe i det. Men tack för dina peppande ord! Puss på dig

  3. 18 mars 2010 9:40

    Din syster skrev verkligen de sanna orden. om en vecka hoppas jag att få rå om dig. kanske hinner vi ta en promenad i solen med en kaffe, elltr sitta vid Slottet och njuta. då ska jag krama sönder dig.

    • Cissy permalink*
      18 mars 2010 9:55

      Ja syrran är klok hon. Och du är fin. Ska bli toppen att ses! Kram på dig

  4. Anna permalink
    18 mars 2010 11:10

    Fina vän. Jag minns när vi satt på Java för 100 år sedan och du var sådär fantastiskt fanatiskt nyförälskad. Jag må erkänna att jag var lite avundsjuk på dig för att du fick vara med om något sådant. Avundsjuk och oförstående, hur sjutton kunda man vara så där himla jättekär? Nog att man kan vara kär men gud, flickebarnet var ju helt förtappat!
    Med höga insatser antar jag att förlusten blir mer kännbar. Alltså inte att du förtjänar att må skit men att starka känslor föder andra starka känslor. Och från perspektivet av den som inte behöver uppleva det själv så känns det som att det i det långa loppet är värt det. Vad är det de säger i Molin Rouge ” the greatest gift is just to love and be loved in return”. Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här eller om det var speciellt uppmuntrande men summan av kardemumman är väl att det på ens dödsbädd när man är 95 år ändå var värt det. När jag kommer tillbaks till stockholm ska vi hänga, det är en order!

    För övrigt är det här mitt livs första inlägg i bloggosfären, helt tillägnat dig!

    Puss och kram Anna

    • Cissy permalink*
      18 mars 2010 21:59

      Underbara Anna! Jag blir faktiskt riktigt glad av din kommentar för du har ju helt rätt, att vågar man satsa så kan smällen bli tio gånger värre men att det säkerligen är värt det i längden. Jag måste ju försöka tänka på det när jag har tunga dagar helt enkelt.

      Och jag känner mig mycket ärad att du tillägnar ditt första inlägg till mig. Och, visst ska vi hänga, det är givet!

      Puss och kram Det förtappade flickebarnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: