Skip to content

Heja Abbe

01 januari 2011

Det började med en dags sträcktittande på Musikhjälpen. Jag låg i soffan och blev rörd och berörd av alla fina människor som skänkte och delade med sig av sin tid. Tänkte att nog lever vi i ett fint land med så många givmilda och engagerade människor.

En av dem som pratade med Jason, Martina och Nour var Gunnar. Han är pappa till Abbe, en helt vanlig kille med en ovanlig kromosomavvikelse. En kille som vid fem års ålder har fått uthärda många fler operationer än de flesta gör under en livstid. En riktig kämpe med ett medfött hjärtfel.

Jag hade hört om Gunnar och Abbe tidigare, hört om bloggen Gunnar skriver och läst några inlägg. Men aldrig riktigt tagit mig tid att läsa ordentligt. Så nu var det dags. Jag surfade in på hejaabbe.com och tog mig allra längst bak i bloggen, till 18 mars 2005 och började läsa.

Och som jag har läst. Varje ledig stund har jag suttit framför bloggen och långsamt tagit mig fram genom Abbes fem första år. Jag har suttit vaken långt in på nätterna och tänkt bara ett inlägg till tills dess att ögonen har gått i kors. Jag har skrattat och gråtit. Häpnats över kunskapen inom sjukvården, förfärats över okunskapen. Jag har hållt tummarna när kräksjukor, influensor och vattkoppor knackat på dörren, jag har övat stödtecken och upprört mig över bångstyriga grannar. Jag har jublat åt guldägg, njutit av solsemestrar och fantastiska kajakturer.

Och jag har sett en liten kille växa och utvecklas. Inte bara från grå och trött till energifull med röda läppar. Inte bara från någon med ett språk utan konsonanter till ett som alla förstår. Inte bara från en sjukhusrädd kille till en som samarbetar med mycket få protester. Utan jag har också fått se en alldeles alldeles underbar människas resa. Från det lilla spröda spädbarnet till den fantastiskt glada, nyfikna och självsäkra individen som Abbe är idag.

Och inte bara det. Jag har fått ta del av en stolt, stark och språkbegåvad Storebror. En Mamma som genom alla kärleksförklaringar av Gunnar verkar helt fantastisk. Och så Gunnar själv då. Abbes pappa som på ett personligt och engagerande sätt delar med sig om sitt liv. Om alla sidor av att vara pappa, man och en sjuhelsikes grymt bra Art Director.

Gör det du med. Börja från början. Du kommer inte att ångra dig.

2 kommentarer leave one →
  1. 03 januari 2011 21:30

    Detsamma hände mig för exakt 3 år sen när jag fick en tjej med samma kromosomfel. Man blir verkligen helt fast och bara plöjer inlägg efter inlägg!

    ha det bra!

    • Cissy permalink*
      03 januari 2011 21:37

      Ja Gunnar skriver otroligt bra. Jag hoppas att allt går bra för er och lilla Freja också. Ha det fint du med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: