Skip to content

1 april för nio år sedan

01 april 2011

Det snöade när jag klev ur bilen på Landvetter och rullade mina stora resväskor på bagagevagnen mot avgångshallen. Mamma och pappa kramade mig hårt och länge vid säkerhetskontrollen. Jag minns inget av flygresan. Inga fjärilar i magen, inga tankar om vad som komma skulle. Jag minns bara den lätt illamående känslan när det tog närmare fem minuter för mig och två män i biljettkassan på Heathrow att komma fram till vart det var jag skulle åka med tåget. Jag uttalade stället helt fel och tänkte att jag aldrig i hela mitt liv kommer att bli förstådd med min skolengelska.

Tågresan tog mig västerut via industristäderna. Folk rökte på tåget och platserna var reserverade med små papperslappar instuckna i ryggstöden. Tre timmar senare klev jag av tåget på en station som var ekande tom. En fläckvis bränd och graffitiprydd väntkur stod mitt på perrongen där jag chansade och gick vänster.

Jag skulle ta en taxi, det hade min blivande chef skrivit i ett mail. Gatan framför mig var helt öde. En man kom gåendes från tågstationen och jag undrade var man kunde få tag på en bil. Ingenstans idag, svarade han. Det är helgdag förstår du. Det var annandag påsk och det var första gången jag fick ta del av britternas bank holiday som de röda måndagarna kallas.

Men vart ska du då? Jag kan skjutsa dig, fortsatte han och tittade på mina två tunga resväskor. Jag blickade ut över den öde gatan med igenbommade butiker, vägde tanken inombords. Det var ju precis såhär man inte skulle göra. Sätta sig i en främmande mans bil. Men jag hade ingen aning om hur långt det var till hotellet.

Stonehouse Court Hotel, sa jag tyst och han sken upp. Fint! Det vet jag precis var det är, vi brukar ha kundmöten där. Han öppnade bagaget på sin blå Saab och hjälpte mig att lyfta i resväskorna. Där låg en bilbarnstol och jag blev lugn för en sekund innan jag kom på att det är ju precis så de gör. Han skrattade åt mig när jag gick mot förarsidan och sa Jag visste att du skulle gå fel, var kommer du ifrån?

Sverige, svarade jag och satte mig med ett rusande hjärta på passargerarsidan. Han svängde runt på vändplanen och körde mig genom en liten stad med tätt byggda tegelhus längs båda sidorna av vägen. Han berättade att han drev en resebyrå och att hotellet jag skulle jobba på var perfekt för möten. Han undrade hur länge jag skulle stanna och varför jag hade valt att flytta till just lilla Stonehouse. Jag svarade artigt och andades djupa andetag för att lugna mig själv.

Efter kanske fem minuter möttes vi av ett gigantiskt stenhus på höger sida. Det var som hämtat ur ett engelskt kostymdrama. Trädgården var prunkande grön, full av röda tulpaner och gula påskliljor. Han svängde in på den grusbeklädda planen, parkerade och sa Ja, nu är vi framme. När jag öppnade dörren möttes jag av en strålande vårsol och fåglar som sjöng öronbedövande högt i träden. Han lyfte ur mina väskor, slog igen bakluckan och sa Lycka till. Jag hann precis få ur mig ett tack innan han svängde ut på vägen igen och var borta.

4 kommentarer leave one →
  1. lillsis permalink
    01 april 2011 18:51

    min syster skriver väldigt bra. bara så du vet. (du vet)

  2. 02 april 2011 0:23

    Jag vill läsa fortsättningen!!!

    • Cissy permalink*
      04 april 2011 23:54

      Hihi, tack! Vi får se om det blir någon…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: