Skip to content

En skogspromenad

17 juli 2011

Jag är och vandrar i skogar jag inte gått i på länge. Som jag undvikt med mening. För de var mörka, vildvuxna och fientliga. Jag gick vilse. Men nu skiner solen. Den letar sig ned mellan trädkronornas grenar. Marken är mjuk av mossa och längs stigen växer små vita blommor. Jag kan inte riktigt mota bort känslan av att stormen kan dra in över skogen när som helst. Fastän jag vet att det inte kommer att hända.

Så jag går långsamt. Med försiktiga steg och tittar noga var jag sätter ner fötterna. Och så ser jag till att andas in doften av barr, känna de späda björkarnas grenar mot mina handflator och vinden som leker i mitt hår. Jag lyssnar på tystnaden. Och känner lugnet. Tryggheten. Vågar tänka att det här är min skog. Här hör jag hemma. Och här kan inget ont hända mig.

One Comment leave one →
  1. mamma permalink
    18 juli 2011 20:51

    Vilken fin metafor (-:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: