Skip to content

Jag ska nog vänta med barn. I typ 100 år.

13 september 2011

Jag såg precis Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst på SVT Play. Och började helt utan förvarning attackgråta. Sådär hysteriskt som man gör när hjärtat är krossat och man inte ser någon som helst ljusning i tillvaron. Fast jag grät istället av ren skräck.

Jag blev nämligen helt livrädd när Mia berättade om att föda barn. Om den fula, ärliga sidan av att föda barn. Om sörjan som kallas vatten som går. Om uppklippta underliv. Om år av vakna nätter. Om rasande förhållanden och en kropp som aldrig blir sig lik. Och för varje ny detalj grät jag än mer hejdlöst. Och jag förstod än mer att jag inte är där än. Om jag nu tusan någonsin kommer dit.

För jag har så jäkla svårt att se och förstå hur glädjen för ett barn skulle väga upp allt det där och lite till. Jag har verkligen det. Trots att min uppväxt och min familj är precis sådär magiskt fin som man önskar att allas var.

5 kommentarer leave one →
  1. 14 september 2011 6:09

    Ja, det kan ju bli sådär – inte alls som man tänkt sig. Men om man går in i det med realistiska förväntningar: – det kommer göra skitont, -jag kommer ha sömnlösa nätter, – vi får jobba på att hålla förhållandet vid liv osv. så står man bättre rustad.

    Sen tror ju jag att det första och viktigaste steget är att skaffa barn med rätt person. Och med en graviditet och förlossning i bagaget så kan jag berätta att det inte alls behöver bli sådär. Jag hade en lätt graviditet och okomplicerad och rätt kort förlossning (9 timmar totalt). Gjorde det ont? Visst fan gjorde det det men inte så ont som jag trodde och minuten han var ute var det som bortblåst.

    Kärleken till mitt barn gör att jag klarar att vara vaken om nätterna men visst känns det förjävligt ibland och tröttheten fått en att falla i gråt. Men mest så är det fantastiskt och om man släpper alla de där fröken duktig-ambitionerna så går det bra (man kan faktiskt sova om dagarna och tillåta lite skit i hörnen) – men det blir inte så bra komik av det🙂.

    Men man ska såklart också lyssna på sig själv och om man känner sig redo eller inte.

  2. josefin permalink
    14 september 2011 7:55

    Fast Cissy, allvarligt talat så behöver det inte alls vara sådär som hon beskriver. Verkligen inte! Jag hatar folk som berättar skräckhistorier om barnafödande. Jag gick inte sönder nånstans. Sover hela nätter. I natt tex sov Vilgot 19:00-05:30 (10,5 h), vaknade till en gång och fick tillbaka en tappad napp. Har hört honom gallskrika typ 2 gånger nånsin. Och är efter 8 månader tillbaka på 54 kilo med bara lite skrynklor på magen som skvallrar om att jag varit gravid. Och förhållandet är fint, fortfarande🙂 Så lyssna inte på sånt där. Kram

  3. lillsis permalink
    14 september 2011 16:51

    Kan inget annat än att hålla med josefin och iampatsy! Vill man så kan man. Vill man inte så struntar man i det. Men ingen förlossning och inget barn är den andra lik!

  4. Cissy permalink*
    14 september 2011 17:44

    Alla: Ni skriver så kloka och fina saker allihop. Och jag vet ju allt det där såklart. Men det handlar väl helt enkelt om att jag inte är där än. Och kanske kommer jag aldrig dit. Men då får jag vara världens bästa moster istället (fast det är jag ju oavsett!).

  5. lillsis permalink
    14 september 2011 21:24

    Du ÄR världens bästa moster!!! Tack för det förresten, att du är så glad i min son🙂

    Och du, en sak till, om du någon gång väljer att du vill komma dit, man har 9 månader på sig av förberedelser av en anledning…för mig försvann alla ”monster” ju närmre do-date jag kom!

    puss på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: