Skip to content

En två år lång resa är slut

06 december 2011

Idag blev jag födelsedagsfirad och avtackad på mitt jobb. I två år har jag haft Produktionsbolaget Munck som min huvudsakliga arbetsplats och trots att beslutet att sluta var alldeles mitt eget och väldigt medvetet så är det en tung känsla jag bär inom mig idag. När jag rensade min dator fick jag mig en resa tillbaka i tiden:

På Munck började jag i september 2009 med ett fyradagarsjobb där jag gjorde webben till humorserien Trixie Burger. Sedan sålde jag in dokumentären om sexualundervisningens historia till Christer i P3. Och helt plötsligt befann jag mig mitt uppe i produktionen av en pilot till ett musikprogram. Den pilot som P3 nappade på och som blev P3 Fredag, Bellas och mitt alldeles egna musikprogram som vi sände och producerade i ett helt år.

På Munck var jag också till och från producent för P4 Junior på den tiden då Frida och Nassim ledde det. Jag gjorde inslag till Oboj, en taltidning för synskadade barn och unga och projektledde webbsatsningen Musikmaskinen med Amy Diamond. Och någonstans i samma veva när jag hade som allra mest att göra hoppade jag på ännu en pitch där vi ville få möjligheten att göra UR:s radiosatsning på sex- och samlevnadsprogram för högstadieungdomar.

Det fick vi, och mitt sista år på Munck har jag jobbat med den hittills bästa redaktionen någonsin. Och förutom Hångla i P3 som UR-produktionen fick heta så har Nisse, Idji och jag hittills producerat 44 samtalsprogram om sex för den äldre målgruppen, nämligen Ligga med P3-samtalet.

Jag är inte den som lider av grav separationsångest. Men jag tycker att det är viktigt att stanna upp i nuet och tänka efter en stund. Inte bara rusa vidare som vi så lätt gör i den här branschen. Och när jag stannar upp så kommer jag på att jag inte bara jobbat med mängder av olika projekt under de här två åren utan jag har också lärt mig otroligt mycket. Inte bara som journalist utan också om mig själv som person. Jag har fått jobba i en fantastiskt kreativ miljö med hög lägstanivå på allt vi gör och där vi som enskilda medarbetare har stort förtroende. Jag har dessutom fått vänner för livet.

Så idag när min chef höll ett fint tal och öste beröm över mig och jag fick blommor, tårta och födelsedagssång tillät jag mig själv att bli lite rörd. Trots att jag med största sannolikhet jobbar där igen inom en snar framtid. Och så fick jag också skratta otroligt mycket. För ibland går det fel med matten och årtalen. Sist gång jag kollade fyller jag nämligen inte 30 förrän nästa år.

2 kommentarer leave one →
  1. SIS permalink
    06 december 2011 22:50

    Ah, du är så fin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: