Skip to content

Vi måste börja prata om stressen

11 maj 2012

Journalistbranschen. Vi som befinner oss i den älskar den på grund av vad vi får jobba med men hatar den på grund av arbetsvillkoren. När någon blir utlasad hälsar vi den välkommen in i klubben. Vi flyttar runt på varandras poster, snurrar några vändor och är sedan tillbaka där vi var för två år sedan. För jobb finns det ju alltid, massor. Det är bara de fasta anställningarna som saknas. Och allt du behöver är kontakter.

Jag tror inte att jag har umgåtts en enda gång med journalistkompisar utan att ämnet kommit på tal. Och jag har för längesedan tröttnat. För pratet blir detsamma som vår dans mellan anställningar, det går bara runt, runt och landar tillslut precis där vi började.

Det vi däremot aldrig pratar om på riktigt är stressen. Vad det här gör med oss som människor. Visst, det kan komma upp men slutar alltid i ett hurtfriskt ”Men det löser sig alltid, det har det ju gjort hittills” och så är det inte mer med det.

Det är som att ingen av oss vågar öppna upp sig, det är som att ärligheten kommer att göra oss alldeles för sårbara. Det är lättare att visa sig stark, driven och tuff inför omvärlden. Som att vi skulle kunna göra allt för branschen. För vi får ju jobba med det vi älskar. Sedan går vi hem och gråter för att vi inte orkar mer. Eller så finner vi oss katastroftrötta en hel höst. För att sedan vara konstant sjuka en hel vår. Som jag.

Jag har 2012 blivit bundis med min läkare på vårdcentralen, jag har träffat henne oftare än många av mina vänner. Vi har fruktlöst försök råda bot på mina smärtande öron och min nedsatta hörsel och förbryllats över att jag haft helt perfekta värden precis hela tiden.

Tillslut fick jag en remiss till en specialist. Det behövdes inte lång tid för honom för att konstatera att alla mina symtom berodde på en enda sak: stress. Jag har omedvetet gått och spänt mig och bitit ihop käkarna utan att tänka på det. Och gör man så tillräckligt mycket finns det muskler inne i huvudet som klämmer åt viktiga delar av öronen. Det här orsakar symtom som alla pekar på inflammation, trots att man inte har det.

Att det är just öronen min stress satt sig på är kanske ingen slump, jag är trots allt radiojournalist. Vilken tur för mig och mina öron att jag idag har min sista arbetslösa dag för den här gången och att jag på måndag börjar jobba med tv istället.

7 kommentarer leave one →
  1. Sis permalink
    11 maj 2012 21:54

    Jag älskar dig!

  2. mamma permalink
    11 maj 2012 23:19

    Du får gå i stresskola hos mamma❤

  3. 14 maj 2012 12:24

    Hej! Din text är så viktig! Jag har precis skrivit en bok som heter Brinntid som handlar om just det här. Att lära sig att förvalta sin brinntid utan att brinna upp. Det skulle vara intressant att höra dina tankar om det. Läs mer på http://www.brinntid.se
    Varmt,
    Sanna

    • Cissy permalink*
      14 maj 2012 18:11

      Tusen tack! Jag ska spana in boken snarast!

  4. 14 maj 2012 23:44

    Mitt i prick. Jag har oxå jättemkt ont i öronen nu för tiden som jag aldrig haft tidigare. Och då jobbar jag ändå som skrivande journalist. Men tv!!?? WTF!!!!! Du måste ringa o berätta sånt. Grattis!!!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: