Skip to content

En kväll för tio år sedan

29 juni 2012

Lorraine bodde i ett rum på bottenvåningen. En regnig dag målade vi hennes blå väggar vita och prydde en stor, befintlig cirkel i tapeten med röd färg. När vi var klara insåg vi att vi just målat en enorm version av Japans flagga. Hon kom från Blackpool och jag förstod aldrig varför hon lämnat ett hotelljobb på kusten för att göra samma slitgöra mitt i ingenstans. Jag bodde en trappa upp i det smala trevåningshuset, i ett rum jag förgäves försökt göra ombonat. Efter tre månader hade jag tillslut kommit över äckelkänslan och kunde gå barfota på den ingrodda heltäckningsmattan.

Vi hade båda en ledig kväll och på schemat stod häng på den lokala puben. Den låg snett över gatan, var full med stammisar och höll alltid öppet långt efter den lagstadgade stängningstiden 23.00. Då med fördragna mörkläggningsgardiner och låst dörr. Man fick tre Bacardi Breezers för fem pund och det fanns ett biljardbord som kostade 50 cent per omgång.

Vi satte oss vid ett av fönsterborden där vi från hotellet alltid brukade sitta, precis under tv:n där jag sett Sverige spela 1-1 mot England i fotbolls-vm en månad tidigare. Vid baren stod en kille jag aldrig sett förut. Han var nästan två meter lång, hade en blå tröja och intensivt blå ögon. När jag sökte hans blick slog han förläget ned den och pillade på ölflaskans etikett.

Jag såg min chans när biljardbordet blev ledigt. Killens kompis och jag stegade båda resolut fram till bordet för att lägga i pengar och utan någon större övertalan gick han med på att vi skulle spela en match mot varandra. Lorraine och jag, mot honom och hans blyge kompis. En match blev två, som blev tre och fyra. Jag spelade biljard som aldrig förr och någonstans när ett annat gäng tillslut jagade bort oss från bordet hade jag lyckats få tvåmeterskillen att bara ha ögon för mig.

Två månader senare flyttade jag in i hans rum som han hyrde av en alkoholiserad man och mannens 16-åriga dotter. Jag fick jobb på ett kontor och började ett liv långt från det jag föreställt mig när jag fem månader tidigare stod på ett Landvetter i snöfall, redo att fly bort från tristessen. Fyra månader skulle jag vara på den engelska landsbygden. Det dröjde närmare två år innan jag stod på bakre däck på färjan från Newcastle och såg staden bli allt mindre i fjärran.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: