Skip to content

Uppbrott.

28 augusti 2012

Första gången. Jag sitter ihopkrupen mot väggen. Armarna runt

Eller vänta. Vi tar den sist. Första gången.

Andra gången. Jag har packat alla mina saker för flytt. Står och tittar ut genom de enorma fönstren på den lilla gränden utanför. Kullerstenen. Trappan upp mot ÅF-huset. Lutar händerna mot fönsterkarmen och försöker tänka mig mitt liv om tre dygn. Vi har pratat om kostnader. Hur vi ska få ihop en flygresa minst i månaden. Skype och telefon.

Men när jag sedan står där och kramar om mina vänner som strömmar in i vår gemensamma lägenhet på min avskedsfest måste jag se till att leendet sitter på plats. Jag måste se på dig med varma ögon och säga ”Klart det kommer bli tufft men vill man så går det” när vännerna undrar hur kärleken ska räcka 150 mil.

Det är du som har satt upp teaterföreställningen. Du ändrade nämligen spelreglerna vad som känns som minuter innan vännerna fyllde vår lägenhet med skratt. Du sa att du inte skulle orka. Att det inte var värt det. Att du inte ville.

Tredje gången. Det är du som gråter. Det är du som gråter när det är du som har kysst en annans läppar. När det är du som haft hennes nakna hud mot din. Det är du som gråter när det är du som stängt dig för mig och öppnat dig för henne. Ilskan i mig säger att du har ingen rätt att gråta. Det är du som gråter och det är du som bestämmer att det är slut.

Det är du som ångrar dig. Det är jag som förlåter dig. Eller. Jag säger att jag gör det. Jag måste. Hela min kropp skriker att om jag inte ger oss en chans till kommer jag ångra mig för resten av mitt liv. Men självklart blir det aldrig som det var.

Och fjärde gången är det jag som säger att jag inte orkar längre. Jag har varit arg en hel höst och jag orkar bara inte längre. Du är uppriven, utsliten, rödgråten. Söndrig. Trots att du visste att det skulle komma. Vi visste det båda, det handlade egentligen bara om att någon var tvungen att säga orden. Jag orkar inte längre.

Femte gången. Jag kliver in i din lägenhet. Har massor att berätta. Rusande lycklig. Kroppen fylld av skratt. Av dans. Men din blick säger motsatsen och jag vet när jag säger ”Vad är det?” att det inte finns någon återvändo. Medan jag funderat på att ge dig en nyckel till min alldeles nya, egna lägenhet, bara fem minuter bort från ditt vardagsrum där jag nu sitter i din soffa och känner illamåendet växa inom mig, har du funderat på att du inte vill. Inte känner. Du undviker min blick. Det är första gången jag ser dig gråta. Själv är jag i sådan chock att jag inte vaknar ur den förrän sommaren har blivit höst, hösten har blivit vinter och året har blivit nytt.

Så var det den där första gången. Jag sitter ihopkrupen mot väggen. Armarna runt mina ben i den enorma sängen. Jag har ringt mina föräldrar och sagt att jag kommer att göra slut. Mamma undrar om jag är rädd för hur du ska reagera. Erbjuder att de hämtar mig inatt. Jag säger att jag fixar det. Som jag alltid gör. Tar bussen imorgon istället.

Du sätter nyckeln i låset och mitt hjärta slår så högt att jag knappt hör mig själv svara ”hej” när du kliver in i hallen. Jag har letat mod i ett år. Bokstavligt talat flyttat dig till min hemmaplan för att våga. För att avväpna dig. För att ha någonstans att ta vägen om helvetet bryter lös.

Jag minns att jag pratar om att det inte funkar. Drar den ena klyschan värre än den andra. Sanningen vågar jag inte ge mig på. Dina ögon blir svarta men du är förvånansvärt behärskad. Jag har spelat mina kort rätt och du kan inte annat göra än erkänna dig besegrad. Det är klart att du dagen efter, när jag går till bussen, försöker med tårarna. Men jag har hittat en styrka jag trodde jag hade förlorat för alltid och faller inte för tricket.

Fast egentligen är första gången inte förrän sju år senare. När du gått bort och jag bestämmer mig för att göra slut med dig på riktigt. Men det är en helt annan historia.

4 kommentarer leave one →
  1. 28 augusti 2012 22:05

    Oj, det var suggestivt, har någon lämnat jordelivet?

    • Cissy permalink*
      28 augusti 2012 22:15

      Precis så. Han dog i en motorcykelolycka 2010.

      • 28 augusti 2012 22:33

        Oj, jag beklagar. Jag har också några vänner som lämnat in för tidigt. Men ingen som jag haft någon kärleksrelation till. Har mött flera via arbetet som berättat om saknaden till någon som dött, även om de inte varit tillsammans med personerna just under tiden de dog. Det verkar vara en kluven känsla. En del förstår inte, dvs det var slump, otur, en olycka. Hos andra har de kunnat se döden komma och i de fallen tror jag nästan att de tycker det är svårare, som om det fanns skuld för att ha lämnat och inte orkat med den andres problem. Oavsett hur det var och är för dig så hoppas jag att du mår bra. Livet är märkligt. Det räcker med en doft, ett gammalt vykort, en scen ur en film så kastas man tillbaka till den där stunden då det gjorde så förbaksat ont. Hoppas du slipper fler uppbrott. Satsa på dom där reglerna om interaktion du postade på fb häromdagen. De verkade lite mer upp-piggande. /c-m.

        • Cissy permalink*
          28 augusti 2012 23:12

          Tack. En kluven känsla är vad det är. Men jag mår bra och hoppas själv på att slippa fler uppbrott. Just nu går det himla finfint eftersom jag är själv.

          Visst är det märkligt med minnen, poppar upp precis av vad som helst nästan. Men tänk vad fint när bra minnen dyker upp så.

          Ja, kanske är de där reglerna något för alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: