Skip to content

Att bygga sitt eget paradis

02 oktober 2012

En sommar vägrade mamma åka hem från sommarstugan. Hon ville slippa bomma igen paradiset inför hösten och återvända till det blå radhuset i göteborgsförorten. Hon ville slippa åka tillbaka till tempot, till spårvagnarna, 56:ans buss och gatan med bilar som körde alldeles för fort. Gatan som jag var tvungen att korsa på min väg till skolan. Hon ville stanna vid havet som var lika mäktigt en strålande sommardag som under en rasande höststorm. Hon ville låta oss leka i skogen och cykla till skolbussen på snirkliga grusvägar. Hon ville stanna i tystnaden.

Det blev en villa med utsikt över havet. Vännerna från Göteborg kom en helg och målade hela skapelsen vit. På somrarna när västanvinden fick huden att knottra sig på solbadarna på stranden kunde vi ligga och njuta i lä, 75 meter upp, på gräsmattan till vårt Solbacka dit vinden inte kunde nå. På midsomrarna fylldes huset med vänner, vi barn bodde i tält och på midsommardagen spelades den obligatoriska fotbollsturneringen på planen vid havet. På vintrarna åkte vi pulka i hästhagen och på höstarna röjde vi och eldade skräpet i cementröret uppe vid skogskanten. Vi gick långa promenader i trollskogen, plockade mängder med svamp och jag minns den skräckblandade förtjusningen när jag mötte en älg på den smala stigen. Vi byggde en koja i skogen och högg vår egen gran varje jul.

Men så kom tiden då mamma började gråta allt oftare. Då hon och pappa gick med spända axlar och tog ut sin ilska och frustration på varandra när de trodde att vi inte hörde. När de tillslut bad oss tre barn sitta ned i tv-soffan och lyssna var jag övertygad om att de skulle skiljas. Vi skulle bli varannan vecka-barn som så många av våra vänner. Jag stålsatte mig och blev så otroligt lättad när mamma och pappa började berätta.

Vi hade inte råd att bo kvar i paradiset. Om vi inte flyttade snart skulle banken ta vårt hus ifrån oss. Huset som stod klart 1990 hade mamma och pappa råd att betala för ända tills dess att reporäntan sköt i höjden med 500 % två år senare. Vi flyttade inte förrän 1996 och idag när jag sitter i min 23-kvadratslägenhet, som kostade mer än vad vi sålde 200-kvadratsvillan för då, inser jag på riktigt hur hårt mina föräldrar kämpade för att hålla liv i drömmen.

Men vi hade tur. Vi hamnade i ett lägenhetsområde bara några kilometer söderut. Det låg ännu närmre vårt älskade hav och som tonåring var det mitt paradis. Jag fick behålla frihetskänslan som landsbygden för med sig samtidigt som jag fick en ny. Bara en kvarts promenad bort stannade alla tåg och bussar som trafikerade den bohuslänska kusten och jag behövde aldrig mer tigga om skjuts.

Och något visst är det med det där lägenhetsområdet, trots att större delen av familjen flyttat sitt pick och pack till andra sidan landet. För nu när min syster har familj är det där de har landat. I en lägenhet i grannhuset till det vi växte upp i. Och jag har en känsla av att de kommer stanna där länge. Och skapa sig ett eget paradis.

2 kommentarer leave one →
  1. Minna permalink
    02 oktober 2012 21:00

    Min älskade Cissy!

  2. Farmor permalink
    03 oktober 2012 9:43

    Underbart vackert skrivet. Vi älskar Dig så.
    Farmor och Farfar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: