Skip to content

Iran ur mina ögon

03 november 2013

Det börjar långt innan flyget ens lyfter. Jag får en steg för steg-guide i bildform hur jag ska sätta på mig slöjan till visumbilden. Jag får en halv novell med packningsinformation och outfitförslag. Och på vägen till Arlanda funderar jag på om jag får krama T när han möter mig på flygplatsen i Teheran.

I början är jag lite trevande kring allt det där. Men sedan är det som att jag inte gjort något annat. Jag fixar med slöjan lika mycket och länge som alla andra. Jag försöker matcha mina ovana outfits så mycket det bara går. ”Nu är du precis som en iransk kvinna” säger S lagom stolt.

Mina kompisar T och S pluggar persiska och under deras höstlov har de bjudit ned mig till Iran. Vi har en resa genom stora delar av landet planerad. Teheran, Shiraz, Persepolis, Yazd. Vi ska åka nattåg, bo på hotell vi hoppas har okej standard och resa med bil genom öknen. Det blir en resa jag sent kommer att glömma.

Iran är ett fantastiskt vackert land. Stora delar är öken och det finns något mäktigt över det torra, karga landskapet. Bergen kring Teheran, vidderna runt Shiraz, solen som även så här års gassar över världsarvet Persepolis. I städerna finns lummiga parker, vattenhål för befolkningen. Inte bara på grund av grönskan utan också på grund av friheten. Där kan man se unga par hålla varandra i handen, sitta lite tätare ihop på bänkarna och andas något lättare för stunden. Där kan familjer samlas med picknickkorgen och umgås en hel dag, medan barnen har stora ytor att springa på, långt från den hetsiga trafiken.

Iran är ett fantastiskt matland. Persisk mat är lagad med kärlek, utan stress. Den traditionella maten smakar massor utan att för den delen vara stark. Riset är ett konstverk i sig och jag har ingen aning om hur jag ska kunna med att koka mitt 20-minutersris efter det här. Iraniernas festmat, kebaben, är något helt annat än den vi smäller i oss klockan halv tre en blöt fredagsnatt. Och till och med snabbmaten är en helt annan upplevelse än i resten av världen, antagligen för att kedjor som Mc Donald’s och Burger King aldrig skulle få sätta sin fot i landet.

Iran är ett land med fantastiska invånare. Visst, jag var en turistattraktion. Folk glodde på den blonda tjejen som om de sett en dinosaurie med tre huvuden. De ropade ihärdigt efter mig på gatan och ville ta bilder med mig. Men det är inte så konstigt och inget nytt. Också i Spanien, Italien och Nordirland har mitt blonda hår skapat uppståndelse. Min bild av iranier är att de är väldigt glada och vänliga. Hjälpsamma. Min persiska är i princip obefintlig men jag kände mig alltid välkommen och mina vänner fick under varje taxiresa ett engagerat insälj på vad vi måste se och göra, saker vi absolut inte fick missa.

Iran är ett land med en fantastisk historia. Delar av Iran räknas till civilisationens vagga och landet var en del av det Persiska riket. Att besöka världsarvet Persepolis var otroligt mäktigt. Det är svårt att föreställa sig att en sådan dynasti existerade med all sin konst och arkitektur samtidigt som svenskarna mest karvade in hällristningar.

Iran är ett land med en fantastisk huvudstad. När vi planerade vår resa i Iran var mina kompisar tidiga med att påpeka att Teheran inte är en speciellt trevlig stad. Den är smutsig, högljudd och har få sevärdheter. Men jag föll handlöst. För den galna trafiken, alla ljuden, alla människor. För de lummiga parkerna, den torra luften och folkmassorna i den enorma basaren.  För tunnelbanan som är ren, ny och säkerligen aldrig blir sen på grund av blöta löv. Om man bor där kan jag förstå att det blir frustrerande i längden. När trafiken står helt still, när man utsätts för något liknande rysk roulette varje gång man ska korsa gatan och när smoggen ligger som ett tjockt täcke över staden. Men när jag efter min dryga veckas semester satt med huvudet lutat mot rutan i taxin till flygplatsen, och såg alla de iranska flaggorna bölja mot natthimlen, var jag bara helt såld.

Iran är ett land som är fantastiskt svårt att greppa. Som turist hinner du inte få en speciellt djup inblick i hur det egentligen är att leva i Iran. Det du märker är saker som klädreglerna, avsaknaden av alkohol och att det finns specifika kvinnovagnar på tunnelbanan. Eller som när T och jag kom från flygplatsen mitt i natten efter att jag landat: S var tvungen att komma ned till receptionen i deras studentboende och intyga att jag var deras vän, och att jag absolut inte skulle ha något fuffens för mig med hennes man. I övrigt är det svårt att förstå. Jag har fått berättat för mig om sedlighetspolisen som stoppar kvinnor på gatan och säger åt dem att ta på sig slöjan ordentligt. Eller när de stänger av stora, tungt trafikerade gator i Teheran och stoppar alla bilar för att se vilka som åker ihop och fråga ut folk om de verkar ha tvivelaktiga relationer (de är ogifta och inte släkt). Eller när unga män blir anklagade för saker de kanske aldrig gjort och måste betala sig ur situationen. Det är också svårt att föreställa sig hur det är att leva i ett land och inte ha någon som helst framtidstro. Där du, om du inte vill följa den utstakade vägen, har oerhört svårt att finna alternativ. Där ord som vi tar för givna, som frihet, val och möjligheter, knappt existerar.

Den bild jag får är att många i Iran bara lever på. Spelar spelet och väntar på att det långsamt ska bli bättre. Lägger tiden och energin på att ha det så bra som möjligt inom hemmets fyra väggar. Kanske tar man på sig lite tajtare kläder och sätter slöjan längre och längre bak, bara för att tänja på några gränser. Hoppet sätts till den nye presidenten och hans mer liberala inställning. Hoppet sätts till de små stegen. Små, små steg på en ytterst skakig mark.

3 kommentarer leave one →
  1. mamma permalink
    03 november 2013 22:36

    På något sätt kan jag förstå dem.

  2. Mary permalink
    04 november 2013 11:59

    Det blev trevligt upplevelse. Nästa gång åker vi tillsammans så får du se en annan sidN AV iRAN.,

    • Cissy permalink*
      04 november 2013 12:14

      Ja det blev det verkligen! Tack för all hjälp! Och givetvis följer jag gärna med en annan gång (om T och S vill, vill säga =))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: