Skip to content

Det handlar om barn

29 augusti 2013

Det handlar om barn. Om barn som farit illa. Om barn som rycks upp och splittras. Barn.

Jag ifrågasätter inte Skolinspektionens beslut. Jag litar på att de har sett till alla fakta och tagit det beslut de anser rätt. Och våld är aldrig, aldrig någonsin okej.

Det jag ifrågasätter är det raljerande, det hat, det översitteri som har kokat på nätet de senaste dagarna. Hur folk som hävdar att de är emot mobbning själva mobbar ohämmat. Öppet på nätet. För när man slår underifrån är visst alla medel tillåtna. Och överklassen, ja de får bara vad de förtjänar.

Det handlar om barn.

Tänk dig in i sitsen. Dina barn har precis börjat skolan för hösten. En skola du tycker är det allra bästa valet för dina barn. Skolan som du tror kommer att ge dem de allra bästa möjligheterna för ett riktigt bra liv. Kanske har skolan en viss pedagogik du tilltalas av. Kanske har skolan ett tydligt genusperspektiv. Kanske delar du skolans värderingar.

Men så tas plötsligt beslutet att skolan måste stängas. Det sker i princip över en natt och trots tecknen hade du inte riktigt insett att stängningen faktiskt kunde bli verklighet. Dina barn rycks bort från sina kompisar. Bort från det liv och den verklighet de känner till. De rycks bort från sina lärare. Bort från tryggheten. För just dina barn var trygga. Dina barn växte där på den där skolan du valt åt dem. Du såg dem utvecklas till stolta, självsäkra individer som såg ljust på framtiden. Men nu är allt det borta. Nu måste de börja om. Hitta nya vänner, lära känna helt nya lärare, lära sig helt nya rutiner. De måste hitta en ny trygghet.

Sätt dig i den sitsen. Ta dig en funderare över det här med människors lika värde och hur den människosynen inte kan appliceras lite bara när man vill. Och sluta med ditt raljerande, ditt hat, ditt översitteri.

Det handlar om barn.

Annonser

Charader

12 augusti 2013

Jag sitter i soffan och läser. Morgonsolen hittar in genom persiennen och dansar över raderna. Dragkedjan på min luvtröja är kall när den nuddar min nakna hud, mina bara ben värmer jag under en filt.

Du vänder dig i sängen och suckar. Jag låter dig sova trots att du hållit mig vaken hela natten. Armbågar i min rygg. Snarkningar. Tandagnissel. En främmande kropp i min säng.

Jag sneglar på klockan, tänker på min frukosttomma kyl och att jag helst av allt skulle vilja dra upp persiennerna, låta solen flöda in och slå på P1 på radion. Samtidigt önskar jag att du inte var en främmande kropp utan istället en bekant, trygg och varm. Hur jag då hade lyft ögonen från boken och tittat på dig när du vackert sov någon extra timme.

Nu är jag istället helt uppslukad av historien när jag hör ett hej från min säng. Och egentligen vill jag inte släppa texten. Inte svara. Bara läsa klart de sista raderna, blunda och vara helt ensam med berättelsens slut. Men jag lyfter blicken, lägger ifrån mig boken och reser mig. Går med bara fötter över den svala parketten och kryper ned under täcket.

Och låtsas en liten stund till.

Så skulle Arbetsförmedlingen få mitt förtroende

02 juli 2013

Arbetsförmedlingen får bottenbetyg i Sifos förtroendemätning. Jag är inte förvånad. Första gången jag kom till Arbetsförmedlingen hösten 2009 sa killen som höll i introduktionsmötet: ”Ni kommer inte få några jobb genom oss, bara så ni vet.”. Och i den andan har det fortsatt. Visst, jag hade klivit in på Arbetsförmedlingen Kultur och där hamnar vi som söker jobb i branscher där ingen kan stava till tillsvidare. I branscher där jobben kan vara i allt från några timmar, till i några veckor till kanske, om du har tur, i några månader. I branscher där deltidstjänster duggar tätt och där övertidsjobb tas för givet. Obetalt så klart. Men när de som faktiskt jobbar på det ställe som med sitt namn ropar ut att ”här förmedlas arbete” redan har gett upp, då är det illa.

Arbetsförmedlingen blev för mig och för de flesta jag känner ett ställe att gå till bara för att få akassan beviljad. Inget mer. Och det var inget jag ens försökte hemlighålla för arbetsförmedlarna. De visste det precis lika väl som jag. Och varje gång en tjänst tog slut satt jag där i inskrivningen och pratade om mina kontakter och hur det snart skulle lösa sig igen. Och arbetsförmedlaren nämnde ordet jobbcoach för hundrafemtioelfte gången, mest för att ha det sagt. Och så hade vi lekt charader färdigt för den gången.

För att Arbetsförmedlingen ska få mitt förtroende krävs mycket. Det krävs att politikerna på riktigt ser att arbetsmarknaden inte på något sätt ser ut som den gjorde för ens tio år sedan. Det krävs att myndigheten får möjligheter att anpassa sig till denna nya verklighet med kompetensutveckling, ett totalt förnyat arbetssätt och en mycket tätare relation till hela arbetsmarknaden. Inte bara de stora företagen utan varje enskilt produktionsbolag. Det krävs att reglerna för akassa ses över och anpassas till en värld där folk måste starta företag, för att de stora arbetsgivarna hellre fakturerar än anställer, men också ibland måste förlita sig på ersättning från akassan. Det krävs att byråkratin och blanketthysterin rivs upp så att jag som arbetslös verkligen kan lägga tid på att söka jobb och inte skicka arbetsgivarintyg till höger och vänster.

Slå ihop Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Låt mig som arbetssökande bara behöva vara i kontakt med en enda person. Och lita på att de allra flesta faktiskt vill ha ett jobb.

Bombplanen på väg mot Irak (repris)

21 mars 2013

Den här veckan är det 10 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Därför kommer här en repris av en av mina tidigare texter.

Jag vaknade av att huset skakade. Rutorna skallrade och utanför fylldes den annars så tysta natten av ett dovt muller. Bombplanen var på väg mot Irak.

Vi åkte ut en dag och tittade på dem. Det var kanske trehundra meter mellan oss och de enorma kolosserna. Det enda som skilde oss åt var ett några meter högt nätstaket. Jag stod lutad mot bilen i vårgrönskan, kände solen värma min hud. Fåglarna kvittrade medan soldaterna jobbade med att fylla flygplanens gapande lastutrymmen med  stora lådor på hjul.

Vi satt varje kväll framför tv:n. Såg bomberna falla som omvända fyrverkerier och måla natthimlen grön. Såg en rakryggad man stå i ett tält och berätta om dagens framsteg framför en stor skärm med en karta över landet. Hörde skrik och smällar när kameran plötsligt välte omkull mitt i en brittisk journalists rapport. Såg honom sedan nedkrupen bakom en sten, blodig i ansiktet berätta att konvojen på vägen ovanför precis hade bombats.

Men det var på nätterna jag faktiskt förstod. När jag låg vaken i det skakande huset och lyssnade på mullret. Det var då det sjönk in i mig att landet jag bodde i var i krig. Och att under en natthimmel långt bort fanns det människor precis som jag. Som inte skulle kunna stoppa huvudet under kudden och bara somna om.

Pepp på Dubbelpepp

08 mars 2013

Skärmavbild 2013-03-08 kl. 17.38.48

Just idag av alla dagar känns det fint att berätta att en av mina texter finns att läsa på dubbelpepp.se. Det kostar tio kronor att läsa den och pengarna går till organisationen Kvinna till kvinna. Vi är flera grymma kvinnor som skrivit peppande texter och just min handlar om när förhållanden tar slut.

När olidlig väntan blir obeskrivlig lycka

25 februari 2013

Vi satt i syslöjdsalen efter skoldagens slut. Vid varsin av de två vävstolarna och vävde på våra mattor. En av klassens snyggaste killar och jag. Han är för övrigt den första jag kysste på riktigt, i en träkoja i skogen ovanför vår dagmammas hus. Då gick vi i andra klass men när vi satt där och vävde gick vi i sexan. Och det var då jag blev hämtad av en lärare, eller om det var rektorn, och fick reda på att det hade hänt.

”Jag kom in!” jublade jag till honom, en av klassens snyggaste killar, och han log med hela ansiktet. Och högstadiet blev en tid fylld med körsång, gehörslära och rytmiklektioner.

Det var juli och timmarna krånglade sig fram i herrklädesbutiken. Göteborg dallrade av sommarhettan. En dag låg brevet där på hallmattan. Jag sprättade upp det med darrande fingrar, drog långsamt pappret ur sitt kuvert.
”Antagen”
Nu väntade tre års studier en sisådär 150 mil norrut. Och jag dansade ut i det enorma vardagsrummet.

Jag stod utanför universitetets konsertlokal när telefonen ringde. Vi var mitt uppe i förberedelserna för den stora radiosändningen av SMASK, Sveriges Musikakademikers Sångkåntest. Samtalet kom från Stockholm och Radiohuset. Chefen på P3 Nyheter berättade att de gillat mig på intervjun och undrade om jag skulle vilja jobba hos dem under sommaren. Jag blev så lycklig att jag gjorde min mest värdelösa löneförhandling i hela mitt liv.

Det är februari 2013. Jag kan inget mer göra. Allt är gjort. Arbetsprov, en första intervju, en andra. Det är jag och två andra kvar och nu är det bara att vänta. Jag klarar inte riktigt av att fokusera, streckkollar på Downton Abbey istället för att göra allt jag borde. När telefonen ringer är jag mitt i ett sms och jag är inte säker på att jag har skickat det än. Så fort jag lagt på skriker jag rakt ut av glädje och sedan ringer och sms:ar jag alla som varit med mig hela vägen. Hela vägen sedan ansökan skickades in i december.

Och idag, idag börjar jag.

Ett av alla de löften du bröt

06 november 2012

Jag sitter på en låg mur med fötterna på trottoaren och äter en trekantsmacka. Jag vill minnas att det är avokado i den men just avokado i en smörgås rimmar så illa med Storbritanniens matkultur. På andra sidan gatan hänger en konstutställning under bar himmel. Julisolen gassar över staden som är en av de vackraste jag vet. Cheltenham. Kanske är den bara det för att den snart vuxit ihop med en av de allra fulaste jag vet. Gloucester.

Vi träffades för en knapp månad sedan när jag raggade upp dig på den lokala puben. Det var liksom något med dina ögon. Och nu när jag sitter där med den högra vaden korsad över mitt vänstra smalben vet du mina drömmar. Men om du kommer tillbaka hit? säger du. Så sparar vi pengar. Och så åker vi till Australien så snart vi bara kan. Precis som du vill. Jag är nyförälskad och din blick vädjande. Om någon vecka ska jag till Sverige och sedan på semester med min syster till Frankrike. När planet landat på Landvetter vill du att jag ska åka till mina föräldrar, packa om mina väskor och flyga tillbaka till den engelska landsbygden. Tillbaka till dig.

Jag minns inte om jag svarar då, eller om jag bestämmer mig då jag lutar huvudet mot din rygg när jag håller om dig på motorcykeln som på snirkliga landsvägar tar oss hem till Stonehouse. Men när september kommer ligger jag under dubbla duntäcken i vårt hem i England och fryser.

Och Australien har jag än idag, tio år senare, fortfarande inte sett skymten av.