Hoppa till innehåll

Bombplanen på väg mot Irak (repris)

21 mars 2013

Den här veckan är det 10 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Därför kommer här en repris av en av mina tidigare texter.

Jag vaknade av att huset skakade. Rutorna skallrade och utanför fylldes den annars så tysta natten av ett dovt muller. Bombplanen var på väg mot Irak.

Vi åkte ut en dag och tittade på dem. Det var kanske trehundra meter mellan oss och de enorma kolosserna. Det enda som skilde oss åt var ett några meter högt nätstaket. Jag stod lutad mot bilen i vårgrönskan, kände solen värma min hud. Fåglarna kvittrade medan soldaterna jobbade med att fylla flygplanens gapande lastutrymmen med  stora lådor på hjul.

Vi satt varje kväll framför tv:n. Såg bomberna falla som omvända fyrverkerier och måla natthimlen grön. Såg en rakryggad man stå i ett tält och berätta om dagens framsteg framför en stor skärm med en karta över landet. Hörde skrik och smällar när kameran plötsligt välte omkull mitt i en brittisk journalists rapport. Såg honom sedan nedkrupen bakom en sten, blodig i ansiktet berätta att konvojen på vägen ovanför precis hade bombats.

Men det var på nätterna jag faktiskt förstod. När jag låg vaken i det skakande huset och lyssnade på mullret. Det var då det sjönk in i mig att landet jag bodde i var i krig. Och att under en natthimmel långt bort fanns det människor precis som jag. Som inte skulle kunna stoppa huvudet under kudden och bara somna om.

Pepp på Dubbelpepp

08 mars 2013

Skärmavbild 2013-03-08 kl. 17.38.48

Just idag av alla dagar känns det fint att berätta att en av mina texter finns att läsa på dubbelpepp.se. Det kostar tio kronor att läsa den och pengarna går till organisationen Kvinna till kvinna. Vi är flera grymma kvinnor som skrivit peppande texter och just min handlar om när förhållanden tar slut.

När olidlig väntan blir obeskrivlig lycka

25 februari 2013

Vi satt i syslöjdsalen efter skoldagens slut. Vid varsin av de två vävstolarna och vävde på våra mattor. En av klassens snyggaste killar och jag. Han är för övrigt den första jag kysste på riktigt, i en träkoja i skogen ovanför vår dagmammas hus. Då gick vi i andra klass men när vi satt där och vävde gick vi i sexan. Och det var då jag blev hämtad av en lärare, eller om det var rektorn, och fick reda på att det hade hänt.

”Jag kom in!” jublade jag till honom, en av klassens snyggaste killar, och han log med hela ansiktet. Och högstadiet blev en tid fylld med körsång, gehörslära och rytmiklektioner.

Det var juli och timmarna krånglade sig fram i herrklädesbutiken. Göteborg dallrade av sommarhettan. En dag låg brevet där på hallmattan. Jag sprättade upp det med darrande fingrar, drog långsamt pappret ur sitt kuvert.
”Antagen”
Nu väntade tre års studier en sisådär 150 mil norrut. Och jag dansade ut i det enorma vardagsrummet.

Jag stod utanför universitetets konsertlokal när telefonen ringde. Vi var mitt uppe i förberedelserna för den stora radiosändningen av SMASK, Sveriges Musikakademikers Sångkåntest. Samtalet kom från Stockholm och Radiohuset. Chefen på P3 Nyheter berättade att de gillat mig på intervjun och undrade om jag skulle vilja jobba hos dem under sommaren. Jag blev så lycklig att jag gjorde min mest värdelösa löneförhandling i hela mitt liv.

Det är februari 2013. Jag kan inget mer göra. Allt är gjort. Arbetsprov, en första intervju, en andra. Det är jag och två andra kvar och nu är det bara att vänta. Jag klarar inte riktigt av att fokusera, streckkollar på Downton Abbey istället för att göra allt jag borde. När telefonen ringer är jag mitt i ett sms och jag är inte säker på att jag har skickat det än. Så fort jag lagt på skriker jag rakt ut av glädje och sedan ringer och sms:ar jag alla som varit med mig hela vägen. Hela vägen sedan ansökan skickades in i december.

Och idag, idag börjar jag.

Ett av alla de löften du bröt

06 november 2012

Jag sitter på en låg mur med fötterna på trottoaren och äter en trekantsmacka. Jag vill minnas att det är avokado i den men just avokado i en smörgås rimmar så illa med Storbritanniens matkultur. På andra sidan gatan hänger en konstutställning under bar himmel. Julisolen gassar över staden som är en av de vackraste jag vet. Cheltenham. Kanske är den bara det för att den snart vuxit ihop med en av de allra fulaste jag vet. Gloucester.

Vi träffades för en knapp månad sedan när jag raggade upp dig på den lokala puben. Det var liksom något med dina ögon. Och nu när jag sitter där med den högra vaden korsad över mitt vänstra smalben vet du mina drömmar. Men om du kommer tillbaka hit? säger du. Så sparar vi pengar. Och så åker vi till Australien så snart vi bara kan. Precis som du vill. Jag är nyförälskad och din blick vädjande. Om någon vecka ska jag till Sverige och sedan på semester med min syster till Frankrike. När planet landat på Landvetter vill du att jag ska åka till mina föräldrar, packa om mina väskor och flyga tillbaka till den engelska landsbygden. Tillbaka till dig.

Jag minns inte om jag svarar då, eller om jag bestämmer mig då jag lutar huvudet mot din rygg när jag håller om dig på motorcykeln som på snirkliga landsvägar tar oss hem till Stonehouse. Men när september kommer ligger jag under dubbla duntäcken i vårt hem i England och fryser.

Och Australien har jag än idag, tio år senare, fortfarande inte sett skymten av.

Runt-30-snubben och vad han tror han vet

23 oktober 2012

I somras i en kuststad i norra Spanien när jag behövde få vara lite ifred läste jag Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då. Det finns mycket som jag tycker om med boken. Som ärligheten, känslorna och meningarna som bryts mitt i ord. Den känns på riktigt. Den är verklighetstrogen. Och därför gjorde den mig också förbannad.

För runt-30-snubben Filip som längtar efter kärlek men som också är rädd för tvåsamheten och allt vad den bär med sig är också han så fruktansvärt verklig. Jag har stött på Filip flera gånger. Han tror att han är ensam med sina rädslor, ensam om att våga släppa någon nära. Ensam med den trygghet som det tillslut blir att bara behöva rå om sig själv. Och det som är karakteristiskt för Filip och hans gelikar är att de skulle kanske kunna köpa att någon snubbe i samma ålder skulle kunna känna samma rädslor, men aldrig någonsin en kvinna.

Ni förstår, Filip och co är övertygade om att en betungande majoritet av alla runt-30-kvinnor går runt och längtar efter ett och samma paket: man, barn, Volvo, villa, vovve. Och det helst igår. Vilket betyder att om Filip och co skulle våga öppna sig bara en smula för en eventuell relation så skulle flodvågen rämna över dem. Innan de visste ordet av skulle de tvingas kolla tapetprover tidigt en söndagsförmiddag och låtsas vara intresserade medan de i smyg scrollade igenom nattens händelser som deras lyckliga singelkompisar postat på nätet.

News flash Filips: Det finns mängder med runt-30-kvinnor som är precis lika rädda. Som vant sig vid att bara rå om sig själva och som blivit brända ett antal gånger och därför är ytterst försiktiga med att släppa någon nära inpå. Som inte alls vill kasta sig in i ett äktenskap, som fortfarande inte vet om barn är en självklarhet och som somnar av tanken på att kolla tapetprover.

Men, det är som sagt mycket lättare att gömma sig bakom sin egen rädsla och förutfattade meningar. Då slipper man bli sårad. Man blir dock också garanterat ensam.

Det är alltid värt det

16 oktober 2012

Jag har aldrig kunnat somna i någons famn. Det är alltid för varmt, det är alltid någon arm som är i vägen. Det är andnöd och andetag som blir till snarkningar som gör att jag krånglar mig ur den andres armar och lägger mig raklång bredvid. Med som mest min hand på den andres arm. Allra helst bara min vad som snuddar vid den andres ben.

Men med dig var det annorlunda. Från första stund kunde jag somna i dina armar och vakna morgonen efter lika omfamnad som kvällen innan. Jag kunde sova genom din väckarklocka, ditt slammer i köket till radions morgonsändningar, inte vakna när du smällde igen dörren och rusade till jobbet.

”Du är trygg med honom” sa pappa.

Och den där tryggheten gjorde att jag vågade. Vågade plocka bort ett gäng stenar i den där muren som verkligen är min trygghet. Det fanns ju en annan där utanför.

Men när du väl satt där i din nedsuttna Karlstad-soffa och sa att du inte visste vad du ville eller kände önskade jag inget hellre än att jag bara låtit bli. Låtit bli att flytta på en endaste sten. Och så byggde jag muren omedvetet ännu lite högre.

Samtidigt vet jag att jag kommer göra det igen. Hitta tryggheten, tilliten. Och vilja plocka bort sten för sten. Men det krävs mer tålamod. Väsentligt längre tid. Och en förbannat massa mer envishet ju fler gånger det händer.

Men värt det, det är det alltid.

Att bygga sitt eget paradis

02 oktober 2012

En sommar vägrade mamma åka hem från sommarstugan. Hon ville slippa bomma igen paradiset inför hösten och återvända till det blå radhuset i göteborgsförorten. Hon ville slippa åka tillbaka till tempot, till spårvagnarna, 56:ans buss och gatan med bilar som körde alldeles för fort. Gatan som jag var tvungen att korsa på min väg till skolan. Hon ville stanna vid havet som var lika mäktigt en strålande sommardag som under en rasande höststorm. Hon ville låta oss leka i skogen och cykla till skolbussen på snirkliga grusvägar. Hon ville stanna i tystnaden.

Det blev en villa med utsikt över havet. Vännerna från Göteborg kom en helg och målade hela skapelsen vit. På somrarna när västanvinden fick huden att knottra sig på solbadarna på stranden kunde vi ligga och njuta i lä, 75 meter upp, på gräsmattan till vårt Solbacka dit vinden inte kunde nå. På midsomrarna fylldes huset med vänner, vi barn bodde i tält och på midsommardagen spelades den obligatoriska fotbollsturneringen på planen vid havet. På vintrarna åkte vi pulka i hästhagen och på höstarna röjde vi och eldade skräpet i cementröret uppe vid skogskanten. Vi gick långa promenader i trollskogen, plockade mängder med svamp och jag minns den skräckblandade förtjusningen när jag mötte en älg på den smala stigen. Vi byggde en koja i skogen och högg vår egen gran varje jul.

Men så kom tiden då mamma började gråta allt oftare. Då hon och pappa gick med spända axlar och tog ut sin ilska och frustration på varandra när de trodde att vi inte hörde. När de tillslut bad oss tre barn sitta ned i tv-soffan och lyssna var jag övertygad om att de skulle skiljas. Vi skulle bli varannan vecka-barn som så många av våra vänner. Jag stålsatte mig och blev så otroligt lättad när mamma och pappa började berätta.

Vi hade inte råd att bo kvar i paradiset. Om vi inte flyttade snart skulle banken ta vårt hus ifrån oss. Huset som stod klart 1990 hade mamma och pappa råd att betala för ända tills dess att reporäntan sköt i höjden med 500 % två år senare. Vi flyttade inte förrän 1996 och idag när jag sitter i min 23-kvadratslägenhet, som kostade mer än vad vi sålde 200-kvadratsvillan för då, inser jag på riktigt hur hårt mina föräldrar kämpade för att hålla liv i drömmen.

Men vi hade tur. Vi hamnade i ett lägenhetsområde bara några kilometer söderut. Det låg ännu närmre vårt älskade hav och som tonåring var det mitt paradis. Jag fick behålla frihetskänslan som landsbygden för med sig samtidigt som jag fick en ny. Bara en kvarts promenad bort stannade alla tåg och bussar som trafikerade den bohuslänska kusten och jag behövde aldrig mer tigga om skjuts.

Och något visst är det med det där lägenhetsområdet, trots att större delen av familjen flyttat sitt pick och pack till andra sidan landet. För nu när min syster har familj är det där de har landat. I en lägenhet i grannhuset till det vi växte upp i. Och jag har en känsla av att de kommer stanna där länge. Och skapa sig ett eget paradis.

Ett liv i flyttlass

01 september 2012

Lägenheten  i Bergsjön. Det ljusblå radhuset på Slåttängsgatan i Utby. Solbacka, vår gula villa med utsikt över Havstensfjorden. Fyran på Coronavägen. Femman bara femtio meter närmre Ljungskileviken. Den med den stora balkongen där vi satt och såg åskan slå ned i grannhuset så att allt blev svart.

På egna ben till personalhuset vid vägen mellan Stroud och Stonehouse. Längre bort på gatan, rummen på översta våningen i radhuset med den ilskna dottern och den alkoholiserade pappan. Och sedan borta vid kanalens ände i den vita, stora villan med egen insjö och hästar. Hyresrätten på Bäckby i Västerås. En sommar i samma rum som syskonen, nu när vi alla var vuxna men landade samtidigt hos mamma och pappa. I Enköping.

Mitt rum i korridoren på Jakobsbergs folkhögskola. Vår första lägenhet i Göteborg i andra hand på Hisingen vid Selma Lagerlöfs torg. En av mina favoritplatser på jorden, den lilla en och en halvan vid Slottsskogen som jag aldrig ville lämna. Lägenheten vid Kronhusbodarna som vi lade tre veckor på att städa när vi flyttade in och där närmsta matbutik låg mitt i kokande Nordstan. Den modellbyggda studentlägenheten i Piteå med hysteriskt fula möbler som jag gjorde till min, bara min. Din etta i vinrött som aldrig blev min trots att vi sa att den var vår. Och så lägenheten med ytor stora som dansgolv där förskolebarnen väckte mig om mornarna när de åkte längdskidor utanför mitt fönster.

Sommaren i Hammarbyhöjden när jag redan borde gett upp. Hösten i Stocksund när jag tillslut gjorde det. Och den temporära lösningen blev min i hela två år. Och nu. Lägenheten i Örnsberg som sedan ett år är min. Bara min. Och ingen annans.

Och rastlösheten som ofrivilligt börjar vakna till liv. Igen.

Uppbrott.

28 augusti 2012

Första gången. Jag sitter ihopkrupen mot väggen. Armarna runt

Eller vänta. Vi tar den sist. Första gången.

Andra gången. Jag har packat alla mina saker för flytt. Står och tittar ut genom de enorma fönstren på den lilla gränden utanför. Kullerstenen. Trappan upp mot ÅF-huset. Lutar händerna mot fönsterkarmen och försöker tänka mig mitt liv om tre dygn. Vi har pratat om kostnader. Hur vi ska få ihop en flygresa minst i månaden. Skype och telefon.

Men när jag sedan står där och kramar om mina vänner som strömmar in i vår gemensamma lägenhet på min avskedsfest måste jag se till att leendet sitter på plats. Jag måste se på dig med varma ögon och säga ”Klart det kommer bli tufft men vill man så går det” när vännerna undrar hur kärleken ska räcka 150 mil.

Det är du som har satt upp teaterföreställningen. Du ändrade nämligen spelreglerna vad som känns som minuter innan vännerna fyllde vår lägenhet med skratt. Du sa att du inte skulle orka. Att det inte var värt det. Att du inte ville.

Tredje gången. Det är du som gråter. Det är du som gråter när det är du som har kysst en annans läppar. När det är du som haft hennes nakna hud mot din. Det är du som gråter när det är du som stängt dig för mig och öppnat dig för henne. Ilskan i mig säger att du har ingen rätt att gråta. Det är du som gråter och det är du som bestämmer att det är slut.

Det är du som ångrar dig. Det är jag som förlåter dig. Eller. Jag säger att jag gör det. Jag måste. Hela min kropp skriker att om jag inte ger oss en chans till kommer jag ångra mig för resten av mitt liv. Men självklart blir det aldrig som det var.

Och fjärde gången är det jag som säger att jag inte orkar längre. Jag har varit arg en hel höst och jag orkar bara inte längre. Du är uppriven, utsliten, rödgråten. Söndrig. Trots att du visste att det skulle komma. Vi visste det båda, det handlade egentligen bara om att någon var tvungen att säga orden. Jag orkar inte längre.

Femte gången. Jag kliver in i din lägenhet. Har massor att berätta. Rusande lycklig. Kroppen fylld av skratt. Av dans. Men din blick säger motsatsen och jag vet när jag säger ”Vad är det?” att det inte finns någon återvändo. Medan jag funderat på att ge dig en nyckel till min alldeles nya, egna lägenhet, bara fem minuter bort från ditt vardagsrum där jag nu sitter i din soffa och känner illamåendet växa inom mig, har du funderat på att du inte vill. Inte känner. Du undviker min blick. Det är första gången jag ser dig gråta. Själv är jag i sådan chock att jag inte vaknar ur den förrän sommaren har blivit höst, hösten har blivit vinter och året har blivit nytt.

Så var det den där första gången. Jag sitter ihopkrupen mot väggen. Armarna runt mina ben i den enorma sängen. Jag har ringt mina föräldrar och sagt att jag kommer att göra slut. Mamma undrar om jag är rädd för hur du ska reagera. Erbjuder att de hämtar mig inatt. Jag säger att jag fixar det. Som jag alltid gör. Tar bussen imorgon istället.

Du sätter nyckeln i låset och mitt hjärta slår så högt att jag knappt hör mig själv svara ”hej” när du kliver in i hallen. Jag har letat mod i ett år. Bokstavligt talat flyttat dig till min hemmaplan för att våga. För att avväpna dig. För att ha någonstans att ta vägen om helvetet bryter lös.

Jag minns att jag pratar om att det inte funkar. Drar den ena klyschan värre än den andra. Sanningen vågar jag inte ge mig på. Dina ögon blir svarta men du är förvånansvärt behärskad. Jag har spelat mina kort rätt och du kan inte annat göra än erkänna dig besegrad. Det är klart att du dagen efter, när jag går till bussen, försöker med tårarna. Men jag har hittat en styrka jag trodde jag hade förlorat för alltid och faller inte för tricket.

Fast egentligen är första gången inte förrän sju år senare. När du gått bort och jag bestämmer mig för att göra slut med dig på riktigt. Men det är en helt annan historia.

Bombplanen på väg mot Irak

15 juli 2012

Jag vaknade av att huset skakade. Rutorna skallrade och utanför fylldes den annars så tysta natten av ett dovt muller. Bombplanen var på väg mot Irak.

Vi åkte ut en dag och tittade på dem. Det var kanske trehundra meter mellan oss och de enorma kolosserna. Det enda som skilde oss åt var ett några meter högt nätstaket. Jag stod lutad mot bilen i vårgrönskan, kände solen värma min hud. Fåglarna kvittrade medan soldaterna jobbade med att fylla flygplanens gapande lastutrymmen med  stora lådor på hjul.

Vi satt varje kväll framför tv:n. Såg bomberna falla som omvända fyrverkerier och måla natthimlen grön. Såg en rakryggad man stå i ett tält och berätta om dagens framsteg framför en stor skärm med en karta över landet. Hörde skrik och smällar när kameran plötsligt välte omkull mitt i en brittisk journalists rapport. Såg honom sedan nedkrupen bakom en sten, blodig i ansiktet berätta att konvojen på vägen ovanför precis hade bombats.

Men det var på nätterna jag faktiskt förstod. När jag låg vaken i det skakande huset och lyssnade på mullret. Det var då det sjönk in i mig att landet jag bodde i var i krig. Och att under en natthimmel långt bort fanns det människor precis som jag. Som inte skulle kunna stoppa huvudet under kudden och bara somna om.