Hoppa till innehåll

Sommarvemodet

07 juli 2012

Det finns få saker som slår att kunna gå barbent sent en sommarkväll. Att kunna sitta på balkongen halva natten och dricka vin med fina vänner. Vila på en filt i gräset och prata om jobb, tv-serier och relationer. Sitta i timmar i stekande sol och dricka flädersaft och läsa en bok. Se Stockholmshimlen fyllas av luftballonger i solnedgången.

Det finns få saker som slår att kunna gå barfota i sommargrönt gräs. Att sitta på en brygga och titta ut över ett spegelblankt hav. Gräva ner fötterna i solvarm sand och känna huden smekas av en ljummen vind. Att äta glass i skuggan av ett träd.

Det finns ingen mäktig höststorm, inget första snöfall och inga vårgröna björkar som kan slå en solig sommardag. Och det gör mig alltid lite vemodig.

En kväll för tio år sedan

29 juni 2012

Lorraine bodde i ett rum på bottenvåningen. En regnig dag målade vi hennes blå väggar vita och prydde en stor, befintlig cirkel i tapeten med röd färg. När vi var klara insåg vi att vi just målat en enorm version av Japans flagga. Hon kom från Blackpool och jag förstod aldrig varför hon lämnat ett hotelljobb på kusten för att göra samma slitgöra mitt i ingenstans. Jag bodde en trappa upp i det smala trevåningshuset, i ett rum jag förgäves försökt göra ombonat. Efter tre månader hade jag tillslut kommit över äckelkänslan och kunde gå barfota på den ingrodda heltäckningsmattan.

Vi hade båda en ledig kväll och på schemat stod häng på den lokala puben. Den låg snett över gatan, var full med stammisar och höll alltid öppet långt efter den lagstadgade stängningstiden 23.00. Då med fördragna mörkläggningsgardiner och låst dörr. Man fick tre Bacardi Breezers för fem pund och det fanns ett biljardbord som kostade 50 cent per omgång.

Vi satte oss vid ett av fönsterborden där vi från hotellet alltid brukade sitta, precis under tv:n där jag sett Sverige spela 1-1 mot England i fotbolls-vm en månad tidigare. Vid baren stod en kille jag aldrig sett förut. Han var nästan två meter lång, hade en blå tröja och intensivt blå ögon. När jag sökte hans blick slog han förläget ned den och pillade på ölflaskans etikett.

Jag såg min chans när biljardbordet blev ledigt. Killens kompis och jag stegade båda resolut fram till bordet för att lägga i pengar och utan någon större övertalan gick han med på att vi skulle spela en match mot varandra. Lorraine och jag, mot honom och hans blyge kompis. En match blev två, som blev tre och fyra. Jag spelade biljard som aldrig förr och någonstans när ett annat gäng tillslut jagade bort oss från bordet hade jag lyckats få tvåmeterskillen att bara ha ögon för mig.

Två månader senare flyttade jag in i hans rum som han hyrde av en alkoholiserad man och mannens 16-åriga dotter. Jag fick jobb på ett kontor och började ett liv långt från det jag föreställt mig när jag fem månader tidigare stod på ett Landvetter i snöfall, redo att fly bort från tristessen. Fyra månader skulle jag vara på den engelska landsbygden. Det dröjde närmare två år innan jag stod på bakre däck på färjan från Newcastle och såg staden bli allt mindre i fjärran.

Vi måste börja prata om stressen

11 maj 2012

Journalistbranschen. Vi som befinner oss i den älskar den på grund av vad vi får jobba med men hatar den på grund av arbetsvillkoren. När någon blir utlasad hälsar vi den välkommen in i klubben. Vi flyttar runt på varandras poster, snurrar några vändor och är sedan tillbaka där vi var för två år sedan. För jobb finns det ju alltid, massor. Det är bara de fasta anställningarna som saknas. Och allt du behöver är kontakter.

Jag tror inte att jag har umgåtts en enda gång med journalistkompisar utan att ämnet kommit på tal. Och jag har för längesedan tröttnat. För pratet blir detsamma som vår dans mellan anställningar, det går bara runt, runt och landar tillslut precis där vi började.

Det vi däremot aldrig pratar om på riktigt är stressen. Vad det här gör med oss som människor. Visst, det kan komma upp men slutar alltid i ett hurtfriskt ”Men det löser sig alltid, det har det ju gjort hittills” och så är det inte mer med det.

Det är som att ingen av oss vågar öppna upp sig, det är som att ärligheten kommer att göra oss alldeles för sårbara. Det är lättare att visa sig stark, driven och tuff inför omvärlden. Som att vi skulle kunna göra allt för branschen. För vi får ju jobba med det vi älskar. Sedan går vi hem och gråter för att vi inte orkar mer. Eller så finner vi oss katastroftrötta en hel höst. För att sedan vara konstant sjuka en hel vår. Som jag.

Jag har 2012 blivit bundis med min läkare på vårdcentralen, jag har träffat henne oftare än många av mina vänner. Vi har fruktlöst försök råda bot på mina smärtande öron och min nedsatta hörsel och förbryllats över att jag haft helt perfekta värden precis hela tiden.

Tillslut fick jag en remiss till en specialist. Det behövdes inte lång tid för honom för att konstatera att alla mina symtom berodde på en enda sak: stress. Jag har omedvetet gått och spänt mig och bitit ihop käkarna utan att tänka på det. Och gör man så tillräckligt mycket finns det muskler inne i huvudet som klämmer åt viktiga delar av öronen. Det här orsakar symtom som alla pekar på inflammation, trots att man inte har det.

Att det är just öronen min stress satt sig på är kanske ingen slump, jag är trots allt radiojournalist. Vilken tur för mig och mina öron att jag idag har min sista arbetslösa dag för den här gången och att jag på måndag börjar jobba med tv istället.

Världens största och bästa påskägg

07 april 2012

Jag gav mig själv en present. Ett jättestort påskägg som jag fick öppna över en vecka innan påsk. För att jag äntligen skulle få den där pausen jag förtjänat så länge. Under en hel vecka loggade jag inte in på nätet en enda gång utan låg istället på en solstol och sippade på cava och plöjde böcker som aldrig förr.

Det var längesedan jag hade det så bra. Det var längesedan jag slappnade av så totalt. Och det var längesedan jag inte längtade hem i slutet på semesterresan.

Jag tror att det var för att jag reste själv. Det fanns ingen jag behövde förhålla mig till eller bry mig om. Det fanns ingen som hade en vilja som stötte sig med min. Ville jag gå och lägga mig klockan 22 var det ingen som gnällde att jag var tråkig. Ville jag lämna solen för att läsa min bok inne på hotellrummet var det ingen som gav mig dåligt samvete för att jag inte ”passade på”. Och när jag avslutat bok nummer fem och rask kastade mig in i bok nummer sex var det ingen som ville stjäla min uppmärksamhet och få mig att tappa tråden.

Jag är glad att jag tryckte på ”köp” den där kyliga lönedagen i januari. Det är något av det bästa jag gjort.

Min dialekt och jag

23 mars 2012

Lyssnare ringer då och då till Stockholmsnytt och klagar på att jag pratar göteborgska. Men saken är den att jag egentligen inte alls pratar göteborgska. Visst, jag har definitivt drag av det men hör du mig jämte en äkta göteborgare ska du se att det är en klar skillnad. Jag flyttade nämligen från staden när jag var åtta. Och då till Bohuslän och den lilla hålan Ljungskile. Och där pratar man bohuslänska.

En kollega på Sveriges Radio som också kommer från Ljungskile berättade att hon brukar få höra att hon pratar göteborgska med Lidingö-i:n. Det, om något, kanske kan beskriva dialekten för en vilsen stockholmare. Men förklaringen är helt fel. För det är nämligen precis tvärtom. Lidingöborna pratar nämligen stockholmska med bohuslänska i:n.

Det är något av allt det fina du lär dig om du ser del två av Fredrik Lindströms Svenska dialektmysterier. Och så får du självklart se bilder från magiskt vackra Bohuslän.

Tyvärr är mina i:n nästan borta. Eller så hade jag dem riktigt aldrig, jag minns inte. Min dialekt svajar en del efter att jag bott i inte mindre än sex av Sveriges städer från Piteå i norr till Göteborg i söder. Men jag kan här och nu, när jag ändå gjort min sista dag på Sveriges Radio för ett tag, erkänna att jag har jobbat hårt med att förstärka de västkustska dragen i min dialekt i varenda nyhetssändning av Stockholmsnytt. Det gäller att kämpa för det som gör en speciell. Och självklart djävlas lite med stockholmarna.

Hur lär jag mig att jorden inte går under när ilskan kommer på besök?

15 mars 2012

Grannarna bråkar. De skriker och gormar. Det smäller och dunsar. Och jag sitter på helspänn i soffan. Får ont i magen. Inte för att jag är rädd att någon ska börja slå. Nej det är ett helt vanligt bråk, sådana som folk har när de är i en relation och inte alltid håller med varandra om precis allt.

Jag får ont i magen för att bråk alltid gör mig så förbannat illa till mods. Och jag sitter och funderar hur fasen jag, innan jag själv ger mig in i nästa relation, ska lära mig att det inte är hela världen. Att jorden inte går under när ilskan kommer på besök. Att allting inte kraschar på grund av att man gormar på varandra en torsdagskväll i mars.

Kärleken är så vidunderligt stark

12 mars 2012

Man kan alltså dö av ett brustet hjärta. Det gör mig otroligt sorgsen samtidigt som jag tycker att det finns något vackert i det.

Bjuder därför på en av de vackraste dikterna om kärlek.

Säg till om jag stör, sa han när han steg in.
Så går jag med detsamma.

Du inte bara stör, svarade jag.
Du rubbar hela min existens.
Välkommen. 

Eeva Kilpi

Killing us softly

04 mars 2012

Ge dig själv 45 minuter. Om inte idag så snart. Och se den här fantastiska föreläsningen om reklam. Jean Kilbourne lyfter frågan om objektifieringen av kvinnor och hur den reklam som vi omges av i vår vardag skapar en inhumant osund bild av kvinnan som en produkt. Hon visar kvinnor som yoghurtförpackningar, bilar och ölflaskor och pekar på vad avhumaniseringen kan leda till.

Det gör mig dessutom så otroligt glad att jag kan ta del av sådana här saker hemma i min lilla etta i Stockholm. Sådant slår mig ibland, vad nätet krymper världen. Kanske tycker du att jag är urlarvig men saken är att när jag var 16 och hade behövt den här föreläsningen än mer fanns inte den möjligheten eftersom YouTube inte föddes förrän 7 år senare.

Föreläsningen hittade jag tack vare att Sandra Beijer och Annika Bäckström skrev om den.

Att känna sig som en tickande bomb

04 mars 2012

Idag tog jag mig tiden att läsa tidningarna. Tog mig tiden. För tiden, den har jag ofta. Om inte på morgonen så på kvällen. Men ro i kroppen att sitta ner och inte bara snabbläsa rubriker och bildtexter utan också ge de längre reportagen en chans har jag sällan. Det är väl sådär halvsunt skulle jag säga.

Men idag när jag tog mig tid så fick jag ta del av ett riktigt bra reportage om amerikanska soldater. Hur de allt mer isoleras från samhället. Hur de återvänder hem från krig med plågande minnen och posttraumatiskt stressyndrom. Hur en nation fatalt misslyckas att ge dem den hjälp de behöver.

Läs det. Och läs då också om den machokultur som gör det svårt för alla dessa människor (bara från Irak har 45 000 soldater återvänt hem till USA) att faktiskt söka hjälp. Det gäller att inte visa sig svag. Bra karl reder sig själv. Ensam är stark.

 

 

”Why are you like this?”

01 mars 2012

”Why are you like this?”

”Like what?”

”Like how you are.”

Jag ser om en av mina absoluta favoritserier en sisådär 17 år senare. Och jag är fortfarande lika förälskad i Jordan Catalano. Och Angela Chase för den delen.