Bombplanen på väg mot Irak

Jag vaknade av att huset skakade. Rutorna skallrade och utanför fylldes den annars så tysta natten av ett dovt muller. Bombplanen var på väg mot Irak.

Vi åkte ut en dag och tittade på dem. Det var kanske trehundra meter mellan oss och de enorma kolosserna. Det enda som skilde oss åt var ett några meter högt nätstaket. Jag stod lutad mot bilen i vårgrönskan, kände solen värma min hud. Fåglarna kvittrade medan soldaterna jobbade med att fylla flygplanens gapande lastutrymmen med  stora lådor på hjul.

Vi satt varje kväll framför tv:n. Såg bomberna falla som omvända fyrverkerier och måla natthimlen grön. Såg en rakryggad man stå i ett tält och berätta om dagens framsteg framför en stor skärm med en karta över landet. Hörde skrik och smällar när kameran plötsligt välte omkull mitt i en brittisk journalists rapport. Såg honom sedan nedkrupen bakom en sten, blodig i ansiktet berätta att konvojen på vägen ovanför precis hade bombats.

Men det var på nätterna jag faktiskt förstod. När jag låg vaken i det skakande huset och lyssnade på mullret. Det var då det sjönk in i mig att landet jag bodde i var i krig. Och att under en natthimmel långt bort fanns det människor precis som jag. Som inte skulle kunna stoppa huvudet under kudden och bara somna om.