Skip to content

Dansa min docka

30 september 2014

”Dansa min docka, medan du är unger, när du blir gammal blir du så tunger.”

Farmor sjunger när hon lyfter mig i sin famn. Vi snurrar runt i köket och det kittlar i magen. Kanske är det så att hon endast har kilon och vikt i tankarna när hon sjunger för det lilla barnbarnet. Kanske. Men kanske är tyngden i hennes tankar en helt annan. För med vuxenlivet och vetskapen känns kroppen allt tyngre för varje dag som går. Med järnrösviftare i demokratins finrum, med n-ordsbevarare i debatternas främsta led, med skrikande och hatande människor på gatan.

Dansen är inte lika lätt. Benen flyger inte längre över golvet.

Och sången har en bitter efterklang.

SD-väljarna och jakten på snabba lösningar

16 september 2014

Sverigedemokraternas väljare analyseras, stöts och blöts. Överallt. Vilka är de där 13 procenten? Varför röstar de på SD? Är de verkligen rasister allihop? Som om vetskapen skulle få oss att knäcka nöten. Eliminera rasismen. Om det ändå vore så enkelt.

Till att börja med har vi inte 13 procent rasister i Sverige. Vi har fler rasister än så. Bara för att du är rasist röstar du inte automatiskt på SD. Och SD:s väljare, ja vad de definierar sig som spelar mindre roll. De har valt att lägga sin röst på ett rasistiskt parti. De köper att lösningen på välfärdens problem stavas minskad invandring. Stängda gränser. De röstar på ett parti som gör skillnad på människor utefter ursprung, hudfärg och sexuell läggning. De röstar på ett parti som vill minska rätten till abort. De röstar på ett parti som vill stoppa media. Göra inskränkningar på pressfriheten. Och därigenom ändra våra grundlagar. De använder sin demokratiska röst på ett parti som är ett direkt hot mot just demokratin. De röstar på ett parti som har sina rötter i nazismen och fascismen. De vet allt detta och de röstar ändå. Vad de vill definiera sig som för att stå ut med sin egen självbild är för mig helt irrelevant.

Den enkla lösningen finns inte. Hur gärna jag än skulle vilja så byter inte folk åsikt över en natt. Och istället för att försöka kopiera Sverigedemokraternas taktik med snabba lösningar borde alla övriga partier i riksdagen, kommunerna och landstingen nu tar ett ordentligt grepp kring de frågor som bränner. Servera en politik som bjuder på reella lösningar, en politik som aldrig någonsin ser människor som kostnader och en politik som inte söker en syndabock. Och det snarast. Så kanske den del av SD:s väljare som inte anser sig vara rasister köper andra lösningar på sin ilska än en quick fix klädd i simpel retorik.

För jag vill inte leva i ett land där hatet växer. Där allt fler känner sig rädda och hotas. Där jag känner mig rädd. Jag vill leva i ett land där jag känner mig stolt och trygg. Och just nu kära Sverige, gör jag allt annat än det.

För övrigt är det givetvis inte så att rasismen försvinner bara för att SD:s väljare röstar på andra partier. Judith Kiros skriver strålande om det i Bang.

EDIT: En till analys av analyserna bjuder Tanvir Mansur på. Där finns också flera texter samlade.

Våra världar

10 juli 2014

Balkongen badar i värme trots att klockan passerat 22. Du har dina fötter på min stol och är djupt nedsjunken i en bok. I en paus mellan två kapitel lägger jag min hand mot ditt smalben. Du tittar upp över boksidorna och ler.

Morgonen efter berättar du om flickan vars morbror dör i aids. Hur hon får kontakt med hans ”specielle vän” och hur du ser fram emot att ta del av deras historia. Jag berättar om mannen som lyckas gå med i en mycket speciell klass på fem personer. De läser grekiska för en säregen man. Hur boken börjar med att en av dessa studenter dött och det verkar som att de resterande har orsakat hans död. Hur jag var fast från första sidan och nu vill tillbringa varje vaken stund med dessa personer.

När kvällen kommer frågar du om du får luta dig mot mig när du läser. Vi sitter i soffan och låter sommaren flöda in genom balkongdörren tills dess att orden blir suddiga. Och med morgonen kommer en ny dag.

En ny tid

14 juni 2014

Hon står framför garderoben. Har tittat in i den i säkert fem minuter. Hänger med händerna mot dörrarnas kanter. Suckar. Blicken vandrar upp och ned längs de vikta plaggen. Sedan vänder hon sitt ansikte mot mig och leendet spricker upp. Hon knycker på axlarna och tar några glidande danssteg på parketten. Och jag är hemma.

Iran ur mina ögon

03 november 2013

Det börjar långt innan flyget ens lyfter. Jag får en steg för steg-guide i bildform hur jag ska sätta på mig slöjan till visumbilden. Jag får en halv novell med packningsinformation och outfitförslag. Och på vägen till Arlanda funderar jag på om jag får krama T när han möter mig på flygplatsen i Teheran.

I början är jag lite trevande kring allt det där. Men sedan är det som att jag inte gjort något annat. Jag fixar med slöjan lika mycket och länge som alla andra. Jag försöker matcha mina ovana outfits så mycket det bara går. ”Nu är du precis som en iransk kvinna” säger S lagom stolt.

Mina kompisar T och S pluggar persiska och under deras höstlov har de bjudit ned mig till Iran. Vi har en resa genom stora delar av landet planerad. Teheran, Shiraz, Persepolis, Yazd. Vi ska åka nattåg, bo på hotell vi hoppas har okej standard och resa med bil genom öknen. Det blir en resa jag sent kommer att glömma.

Iran är ett fantastiskt vackert land. Stora delar är öken och det finns något mäktigt över det torra, karga landskapet. Bergen kring Teheran, vidderna runt Shiraz, solen som även så här års gassar över världsarvet Persepolis. I städerna finns lummiga parker, vattenhål för befolkningen. Inte bara på grund av grönskan utan också på grund av friheten. Där kan man se unga par hålla varandra i handen, sitta lite tätare ihop på bänkarna och andas något lättare för stunden. Där kan familjer samlas med picknickkorgen och umgås en hel dag, medan barnen har stora ytor att springa på, långt från den hetsiga trafiken.

Iran är ett fantastiskt matland. Persisk mat är lagad med kärlek, utan stress. Den traditionella maten smakar massor utan att för den delen vara stark. Riset är ett konstverk i sig och jag har ingen aning om hur jag ska kunna med att koka mitt 20-minutersris efter det här. Iraniernas festmat, kebaben, är något helt annat än den vi smäller i oss klockan halv tre en blöt fredagsnatt. Och till och med snabbmaten är en helt annan upplevelse än i resten av världen, antagligen för att kedjor som Mc Donald’s och Burger King aldrig skulle få sätta sin fot i landet.

Iran är ett land med fantastiska invånare. Visst, jag var en turistattraktion. Folk glodde på den blonda tjejen som om de sett en dinosaurie med tre huvuden. De ropade ihärdigt efter mig på gatan och ville ta bilder med mig. Men det är inte så konstigt och inget nytt. Också i Spanien, Italien och Nordirland har mitt blonda hår skapat uppståndelse. Min bild av iranier är att de är väldigt glada och vänliga. Hjälpsamma. Min persiska är i princip obefintlig men jag kände mig alltid välkommen och mina vänner fick under varje taxiresa ett engagerat insälj på vad vi måste se och göra, saker vi absolut inte fick missa.

Iran är ett land med en fantastisk historia. Delar av Iran räknas till civilisationens vagga och landet var en del av det Persiska riket. Att besöka världsarvet Persepolis var otroligt mäktigt. Det är svårt att föreställa sig att en sådan dynasti existerade med all sin konst och arkitektur samtidigt som svenskarna mest karvade in hällristningar.

Iran är ett land med en fantastisk huvudstad. När vi planerade vår resa i Iran var mina kompisar tidiga med att påpeka att Teheran inte är en speciellt trevlig stad. Den är smutsig, högljudd och har få sevärdheter. Men jag föll handlöst. För den galna trafiken, alla ljuden, alla människor. För de lummiga parkerna, den torra luften och folkmassorna i den enorma basaren.  För tunnelbanan som är ren, ny och säkerligen aldrig blir sen på grund av blöta löv. Om man bor där kan jag förstå att det blir frustrerande i längden. När trafiken står helt still, när man utsätts för något liknande rysk roulette varje gång man ska korsa gatan och när smoggen ligger som ett tjockt täcke över staden. Men när jag efter min dryga veckas semester satt med huvudet lutat mot rutan i taxin till flygplatsen, och såg alla de iranska flaggorna bölja mot natthimlen, var jag bara helt såld.

Iran är ett land som är fantastiskt svårt att greppa. Som turist hinner du inte få en speciellt djup inblick i hur det egentligen är att leva i Iran. Det du märker är saker som klädreglerna, avsaknaden av alkohol och att det finns specifika kvinnovagnar på tunnelbanan. Eller som när T och jag kom från flygplatsen mitt i natten efter att jag landat: S var tvungen att komma ned till receptionen i deras studentboende och intyga att jag var deras vän, och att jag absolut inte skulle ha något fuffens för mig med hennes man. I övrigt är det svårt att förstå. Jag har fått berättat för mig om sedlighetspolisen som stoppar kvinnor på gatan och säger åt dem att ta på sig slöjan ordentligt. Eller när de stänger av stora, tungt trafikerade gator i Teheran och stoppar alla bilar för att se vilka som åker ihop och fråga ut folk om de verkar ha tvivelaktiga relationer (de är ogifta och inte släkt). Eller när unga män blir anklagade för saker de kanske aldrig gjort och måste betala sig ur situationen. Det är också svårt att föreställa sig hur det är att leva i ett land och inte ha någon som helst framtidstro. Där du, om du inte vill följa den utstakade vägen, har oerhört svårt att finna alternativ. Där ord som vi tar för givna, som frihet, val och möjligheter, knappt existerar.

Den bild jag får är att många i Iran bara lever på. Spelar spelet och väntar på att det långsamt ska bli bättre. Lägger tiden och energin på att ha det så bra som möjligt inom hemmets fyra väggar. Kanske tar man på sig lite tajtare kläder och sätter slöjan längre och längre bak, bara för att tänja på några gränser. Hoppet sätts till den nye presidenten och hans mer liberala inställning. Hoppet sätts till de små stegen. Små, små steg på en ytterst skakig mark.

När de inte vet att det är över

06 oktober 2013

Han har inte varit där på ett tag. Hon har lyssnat på samma sorgsna skiva om och om igen. Och jag tänker att det är över.

Men så möter jag honom i trappen. Nickandes ett hej som alltid. Inte mer, inte mindre.

Och det slår mig att musiken har tystnat.

En kväll framför badrumsspegeln och hör hans grova göteborgska genom väggen. Hennes norrländska som inte klingar som den burkar. Den sjungande melodin brister. Krackelerar. Orden är hårda. Anklagande. Starka. De skriker förbi varandra. Över. Genom. Åt olika håll.

Och snart spelas den sorgsna skivan. Om och om igen.

Drabbas

14 september 2013

Jag vill bli drabbad. Du säger det med en sådan längtan i rösten att det känns ända in i mitt innersta.

Men vi faller aldrig handlöst. Vi faller knappast alls. Vi går på dejter och rapporterar. Hen är skitsnygg. Och snäll. Men tråkig. Du vet. Hen är helt jäkla fantastisk, uppvaktar mig som tusan. Rolig. Charmig. Glad. Men jag känner inget. Inget.

Jag vill ju bara känna det direkt. Jag med. Falla handlöst. Precis.

Drabbas.

Händer det någonsin mer?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 068 andra följare