”Jag trodde inte du var sådan”
Ibland tänker jag mig själv som uppbyggd av små askar. Ett enda stort pussel av tätt, tätt packade askar fyllda med mina egenskaper, erfarenheter, tankar, drömmar och rädslor. Där det inte räcker med att öppna en ask för att veta vem jag är. Men där de flesta aldrig får öppna speciellt många.
Det finns ingen hittills som ens kommit i närheten av att öppna alla. Mycket för att jag är rädd för vad som ska hända när alla lock är lyfta och ligger huller om buller på backen. Då finns det inte en chans att stänga dem fort när innehållet i dem hotas.
De där askarna gör att jag ständigt får höra ”jag trodde inte du var sådan”. Från nära vänner, från bekanta, från kollegor. Till och med från den person som jag öppnat allra flest för och som aldrig någonsin skulle slarva bort ett endaste lock. Som däremot hjälper mig att lägga dem lite på glänt.
Och det slår mig, när jag hör de där orden, ”jag trodde inte du var sådan”, att om jag vågar glänta lite mer, på lite fler, till lite fler. Ja då kanske jag tillslut vågar öppna nästan allihop på vid gavel till någon som jag litar på allra mest.
När världen börjar luta lite för mycket
Jag söker efter solresor. Förvillar mig bland familjeerbjudanden, parhotell, bamseklubbar och all inclusive. Tröttnar och tänker att jag tar det sedan. Men jag har tänkt just det så förbannat länge. Och det är därför jag nu sitter och verkligen måste komma bort.
Jag tänker ofta att jag inte ska klaga, att andra har det värre. Att jag inte ska tro att jag är ensam om att inte ha haft en riktig semester på två år. Det finns säkert dem som inte haft det på tio. Men någonstans gör jantelagen att allt en dag tar stopp. Och därför har jag nu pungat ut dyra pengar på mediciner för att jag var dum nog att jobba när jag egentligen borde varit hemma och kurerat mig.
Jag sitter mitt emot min läkare som säger att hon tycker jag borde ta en dag ledigt. Och göra ingenting. Men det gör jag ju när jag är ledig, tänker jag. Och inte tänka på framtida jobb, räkningar, alla måsten eller vad som ska lagas till middag, fortsätter hon. Och jag hör skillnaden. Den magiska skillnaden.
Sedan säger hon att jag måste gå från ord till handling och verkligen ta den där semesterveckan i slutet på mars. Köpa en biljett till solen där maten står dukad på bordet, stranden ligger några fotsteg från rummet och böckerna ligger i travar väntande på att bli lästa.
Men jag har svårt att se att jag kommer dit. Resedjungeln blir den uppgift jag inte klarar av när jag så hurtfriskt tar på mig allt annat utan att tänka på konsekvenserna.
Igenkänning som smärtar
Från Paavo – fem rätter och ett liv. Sevärd förresten.
Från Sverige till himlen
En av mina absoluta programledarfavoriter är Anna Lindman Barsk. Hon är inte den du ser leda stora galor eller talkshowprogram och hennes namn är inte heller det som nämns när någon ska nämna sin favorit på teve. Men hon är den som ställer de frågor vi alla undrar. Och hon gör det med sådan ton och en sådan framtoning att de allra flesta svarar.
Anna Lindman Barsk gör program om religion, tro och livsfrågor på SVT. Jag har tidigare tipsat om Existens och idag tipsar jag om Från Sverige till himlen. Där försöker hon hitta människan bakom tron och det är inte alltid det lättaste. Ibland är folk så troende att de inte ens förstår hennes kritiska frågor. Eller så vill de helt enkelt inte förstå. Men oavsett så får man som tittare en liten inblick i varför människor väljer sin tro och hur de ser på den. Och det fick mig att plöja alla avsnitt på raken igår när jag låg och försökte bli frisk hemma på soffan.
Ett farväl till ett riktigt bra år
När jag satt där på nyårsafton och tittade på bubblorna som dansade i champagneglaset med värkande öra och brustet hjärta konstaterade jag att 2011 faktiskt var ett riktigt bra år för mig.
Jag blev moster till en fantastiskt fin pojke som jag överöser med pussar och kramar varje gång vi ses. Jag fick äran att vara toastmaster på min brors bröllop och se honom och hans hustru stråla ikapp med den franska augustisolen. Och jag fick efter mängder av visningar, svettiga budgivningar och grusade förhoppningar äntligen nyckeln till min egen lägenhet.
Dessutom började jag ta beslut helt utifrån mig själv eftersom jag mer än någonsin insett att ingen kommer att tacka mig för att jag valt bort det jag egentligen vill bara för att jag inte vågar, eller av onödig lojalitet till andra.
Som så många år i rad blev dock hösten tung. I år för att jag lyckats falla hårt för någon som en dag sa att den inte visste om den var kär i mig. Bara sådär. Det gör fortfarande ont och lär nog göra det ett bra tag till för jag föll hårdare än jag någonsin gjort. Men det tröstar att jag vet att jag inte kunde gjort så mycket annorlunda. För du kan inte lära någon att älska.
Så in i 2012 tar jag med mig mitt sargade hjärta och gläds åt att det kan känna så ofantligt mycket. För det betyder att snart går någon annan lycklig person bredvid mig och får ta del av all min kärlek. Någon som dessutom kan uppskatta den och förstå att den är få förunnad.
Det här är en av mina absoluta favoritlåtar. Och det slog mig idag vad den handlar om och hur passande den är för mig just nu. Var väl helt enkelt inget jag tänkte på när jag sjöng den med hopprepet i högsta hugg för 20 år sedan.
På repeat
All I want for Christmas is you
Julmusiken sätter jag på varje gång jag kommer hem. På mitt matbord växer två hyacinter i varsin kaffekopp. Julklapparna är köpta och rimmen vaknar till liv i mitt huvud. Jag har lagat knäck och ätit pepparkakor och druckit glögg. Och i köksfönstret lyser julstjärnan ut mot dem som går promenader längs åsen.
Men när den första snön föll fanns inte du där att hålla min hand medan jag blickade upp mot himlen. Du stod inte bredvid mig med skeptisk min när jag hällde krossad turkisk peppar i knäcksmeten. Jag fick aldrig smaka glöggen du satte i september och julklappen jag vet att du skulle älska kommer aldrig att bli köpt.
Och jag kommer inte få det jag vill ha. Hur hårt jag än önskar. För du önskar inte samma sak.
En två år lång resa är slut
Idag blev jag födelsedagsfirad och avtackad på mitt jobb. I två år har jag haft Produktionsbolaget Munck som min huvudsakliga arbetsplats och trots att beslutet att sluta var alldeles mitt eget och väldigt medvetet så är det en tung känsla jag bär inom mig idag. När jag rensade min dator fick jag mig en resa tillbaka i tiden:
På Munck började jag i september 2009 med ett fyradagarsjobb där jag gjorde webben till humorserien Trixie Burger. Sedan sålde jag in dokumentären om sexualundervisningens historia till Christer i P3. Och helt plötsligt befann jag mig mitt uppe i produktionen av en pilot till ett musikprogram. Den pilot som P3 nappade på och som blev P3 Fredag, Bellas och mitt alldeles egna musikprogram som vi sände och producerade i ett helt år.
På Munck var jag också till och från producent för P4 Junior på den tiden då Frida och Nassim ledde det. Jag gjorde inslag till Oboj, en taltidning för synskadade barn och unga och projektledde webbsatsningen Musikmaskinen med Amy Diamond. Och någonstans i samma veva när jag hade som allra mest att göra hoppade jag på ännu en pitch där vi ville få möjligheten att göra UR:s radiosatsning på sex- och samlevnadsprogram för högstadieungdomar.
Det fick vi, och mitt sista år på Munck har jag jobbat med den hittills bästa redaktionen någonsin. Och förutom Hångla i P3 som UR-produktionen fick heta så har Nisse, Idji och jag hittills producerat 44 samtalsprogram om sex för den äldre målgruppen, nämligen Ligga med P3-samtalet.
Jag är inte den som lider av grav separationsångest. Men jag tycker att det är viktigt att stanna upp i nuet och tänka efter en stund. Inte bara rusa vidare som vi så lätt gör i den här branschen. Och när jag stannar upp så kommer jag på att jag inte bara jobbat med mängder av olika projekt under de här två åren utan jag har också lärt mig otroligt mycket. Inte bara som journalist utan också om mig själv som person. Jag har fått jobba i en fantastiskt kreativ miljö med hög lägstanivå på allt vi gör och där vi som enskilda medarbetare har stort förtroende. Jag har dessutom fått vänner för livet.
Så idag när min chef höll ett fint tal och öste beröm över mig och jag fick blommor, tårta och födelsedagssång tillät jag mig själv att bli lite rörd. Trots att jag med största sannolikhet jobbar där igen inom en snar framtid. Och så fick jag också skratta otroligt mycket. För ibland går det fel med matten och årtalen. Sist gång jag kollade fyller jag nämligen inte 30 förrän nästa år.
Äntligen! som Gert Fylking skulle säga
Idag när jag var på Akademibokhandeln råkade jag upptäcka att de sålde sällskapsspel. Som alltid när jag hittar en sådan hylla brukar jag scanna igenom utbudet för att se om världens roligaste kortspel gömmer sig bland alla Monopol och Alfapet och Rappa Kalja. Det gör det dock aldrig så efter otal antal hyllmeter de senaste åren kunde jag idag inte riktigt tro att jag såg rätt.
Uppe i ena hörnet stod det. Hela tre exemplar fanns och jag norpade genast ett. I kassan berättade jag entusiastiskt hur lycklig jag var över att jag hittat det. Killen berättade att de flera gånger läst baksidan för att försöka förstå reglerna men att de fortfarande inte fattade någonting.
Det gjorde inte jag heller innan jag satte igång och spelade det. Och sedan var jag fast. Så nu har jag visst bjudit in mig själv på nästa personalfest som Akademibokhandeln på Liljeholmstorget har. För då ska jag lära dem spela Set.
