Hoppa till innehåll

Iran ur mina ögon

03 november 2013

Det börjar långt innan flyget ens lyfter. Jag får en steg för steg-guide i bildform hur jag ska sätta på mig slöjan till visumbilden. Jag får en halv novell med packningsinformation och outfitförslag. Och på vägen till Arlanda funderar jag på om jag får krama T när han möter mig på flygplatsen i Teheran.

I början är jag lite trevande kring allt det där. Men sedan är det som att jag inte gjort något annat. Jag fixar med slöjan lika mycket och länge som alla andra. Jag försöker matcha mina ovana outfits så mycket det bara går. ”Nu är du precis som en iransk kvinna” säger S lagom stolt.

Mina kompisar T och S pluggar persiska och under deras höstlov har de bjudit ned mig till Iran. Vi har en resa genom stora delar av landet planerad. Teheran, Shiraz, Persepolis, Yazd. Vi ska åka nattåg, bo på hotell vi hoppas har okej standard och resa med bil genom öknen. Det blir en resa jag sent kommer att glömma.

Iran är ett fantastiskt vackert land. Stora delar är öken och det finns något mäktigt över det torra, karga landskapet. Bergen kring Teheran, vidderna runt Shiraz, solen som även så här års gassar över världsarvet Persepolis. I städerna finns lummiga parker, vattenhål för befolkningen. Inte bara på grund av grönskan utan också på grund av friheten. Där kan man se unga par hålla varandra i handen, sitta lite tätare ihop på bänkarna och andas något lättare för stunden. Där kan familjer samlas med picknickkorgen och umgås en hel dag, medan barnen har stora ytor att springa på, långt från den hetsiga trafiken.

Iran är ett fantastiskt matland. Persisk mat är lagad med kärlek, utan stress. Den traditionella maten smakar massor utan att för den delen vara stark. Riset är ett konstverk i sig och jag har ingen aning om hur jag ska kunna med att koka mitt 20-minutersris efter det här. Iraniernas festmat, kebaben, är något helt annat än den vi smäller i oss klockan halv tre en blöt fredagsnatt. Och till och med snabbmaten är en helt annan upplevelse än i resten av världen, antagligen för att kedjor som Mc Donald’s och Burger King aldrig skulle få sätta sin fot i landet.

Iran är ett land med fantastiska invånare. Visst, jag var en turistattraktion. Folk glodde på den blonda tjejen som om de sett en dinosaurie med tre huvuden. De ropade ihärdigt efter mig på gatan och ville ta bilder med mig. Men det är inte så konstigt och inget nytt. Också i Spanien, Italien och Nordirland har mitt blonda hår skapat uppståndelse. Min bild av iranier är att de är väldigt glada och vänliga. Hjälpsamma. Min persiska är i princip obefintlig men jag kände mig alltid välkommen och mina vänner fick under varje taxiresa ett engagerat insälj på vad vi måste se och göra, saker vi absolut inte fick missa.

Iran är ett land med en fantastisk historia. Delar av Iran räknas till civilisationens vagga och landet var en del av det Persiska riket. Att besöka världsarvet Persepolis var otroligt mäktigt. Det är svårt att föreställa sig att en sådan dynasti existerade med all sin konst och arkitektur samtidigt som svenskarna mest karvade in hällristningar.

Iran är ett land med en fantastisk huvudstad. När vi planerade vår resa i Iran var mina kompisar tidiga med att påpeka att Teheran inte är en speciellt trevlig stad. Den är smutsig, högljudd och har få sevärdheter. Men jag föll handlöst. För den galna trafiken, alla ljuden, alla människor. För de lummiga parkerna, den torra luften och folkmassorna i den enorma basaren.  För tunnelbanan som är ren, ny och säkerligen aldrig blir sen på grund av blöta löv. Om man bor där kan jag förstå att det blir frustrerande i längden. När trafiken står helt still, när man utsätts för något liknande rysk roulette varje gång man ska korsa gatan och när smoggen ligger som ett tjockt täcke över staden. Men när jag efter min dryga veckas semester satt med huvudet lutat mot rutan i taxin till flygplatsen, och såg alla de iranska flaggorna bölja mot natthimlen, var jag bara helt såld.

Iran är ett land som är fantastiskt svårt att greppa. Som turist hinner du inte få en speciellt djup inblick i hur det egentligen är att leva i Iran. Det du märker är saker som klädreglerna, avsaknaden av alkohol och att det finns specifika kvinnovagnar på tunnelbanan. Eller som när T och jag kom från flygplatsen mitt i natten efter att jag landat: S var tvungen att komma ned till receptionen i deras studentboende och intyga att jag var deras vän, och att jag absolut inte skulle ha något fuffens för mig med hennes man. I övrigt är det svårt att förstå. Jag har fått berättat för mig om sedlighetspolisen som stoppar kvinnor på gatan och säger åt dem att ta på sig slöjan ordentligt. Eller när de stänger av stora, tungt trafikerade gator i Teheran och stoppar alla bilar för att se vilka som åker ihop och fråga ut folk om de verkar ha tvivelaktiga relationer (de är ogifta och inte släkt). Eller när unga män blir anklagade för saker de kanske aldrig gjort och måste betala sig ur situationen. Det är också svårt att föreställa sig hur det är att leva i ett land och inte ha någon som helst framtidstro. Där du, om du inte vill följa den utstakade vägen, har oerhört svårt att finna alternativ. Där ord som vi tar för givna, som frihet, val och möjligheter, knappt existerar.

Den bild jag får är att många i Iran bara lever på. Spelar spelet och väntar på att det långsamt ska bli bättre. Lägger tiden och energin på att ha det så bra som möjligt inom hemmets fyra väggar. Kanske tar man på sig lite tajtare kläder och sätter slöjan längre och längre bak, bara för att tänja på några gränser. Hoppet sätts till den nye presidenten och hans mer liberala inställning. Hoppet sätts till de små stegen. Små, små steg på en ytterst skakig mark.

När de inte vet att det är över

06 oktober 2013

Han har inte varit där på ett tag. Hon har lyssnat på samma sorgsna skiva om och om igen. Och jag tänker att det är över.

Men så möter jag honom i trappen. Nickandes ett hej som alltid. Inte mer, inte mindre.

Och det slår mig att musiken har tystnat.

En kväll framför badrumsspegeln och hör hans grova göteborgska genom väggen. Hennes norrländska som inte klingar som den burkar. Den sjungande melodin brister. Krackelerar. Orden är hårda. Anklagande. Starka. De skriker förbi varandra. Över. Genom. Åt olika håll.

Och snart spelas den sorgsna skivan. Om och om igen.

Drabbas

14 september 2013

Jag vill bli drabbad. Du säger det med en sådan längtan i rösten att det känns ända in i mitt innersta.

Men vi faller aldrig handlöst. Vi faller knappast alls. Vi går på dejter och rapporterar. Hen är skitsnygg. Och snäll. Men tråkig. Du vet. Hen är helt jäkla fantastisk, uppvaktar mig som tusan. Rolig. Charmig. Glad. Men jag känner inget. Inget.

Jag vill ju bara känna det direkt. Jag med. Falla handlöst. Precis.

Drabbas.

Händer det någonsin mer?

Det handlar om barn

29 augusti 2013

Det handlar om barn. Om barn som farit illa. Om barn som rycks upp och splittras. Barn.

Jag ifrågasätter inte Skolinspektionens beslut. Jag litar på att de har sett till alla fakta och tagit det beslut de anser rätt. Och våld är aldrig, aldrig någonsin okej.

Det jag ifrågasätter är det raljerande, det hat, det översitteri som har kokat på nätet de senaste dagarna. Hur folk som hävdar att de är emot mobbning själva mobbar ohämmat. Öppet på nätet. För när man slår underifrån är visst alla medel tillåtna. Och överklassen, ja de får bara vad de förtjänar.

Det handlar om barn.

Tänk dig in i sitsen. Dina barn har precis börjat skolan för hösten. En skola du tycker är det allra bästa valet för dina barn. Skolan som du tror kommer att ge dem de allra bästa möjligheterna för ett riktigt bra liv. Kanske har skolan en viss pedagogik du tilltalas av. Kanske har skolan ett tydligt genusperspektiv. Kanske delar du skolans värderingar.

Men så tas plötsligt beslutet att skolan måste stängas. Det sker i princip över en natt och trots tecknen hade du inte riktigt insett att stängningen faktiskt kunde bli verklighet. Dina barn rycks bort från sina kompisar. Bort från det liv och den verklighet de känner till. De rycks bort från sina lärare. Bort från tryggheten. För just dina barn var trygga. Dina barn växte där på den där skolan du valt åt dem. Du såg dem utvecklas till stolta, självsäkra individer som såg ljust på framtiden. Men nu är allt det borta. Nu måste de börja om. Hitta nya vänner, lära känna helt nya lärare, lära sig helt nya rutiner. De måste hitta en ny trygghet.

Sätt dig i den sitsen. Ta dig en funderare över det här med människors lika värde och hur den människosynen inte kan appliceras lite bara när man vill. Och sluta med ditt raljerande, ditt hat, ditt översitteri.

Det handlar om barn.

Charader

12 augusti 2013

Jag sitter i soffan och läser. Morgonsolen hittar in genom persiennen och dansar över raderna. Dragkedjan på min luvtröja är kall när den nuddar min nakna hud, mina bara ben värmer jag under en filt.

Du vänder dig i sängen och suckar. Jag låter dig sova trots att du hållit mig vaken hela natten. Armbågar i min rygg. Snarkningar. Tandagnissel. En främmande kropp i min säng.

Jag sneglar på klockan, tänker på min frukosttomma kyl och att jag helst av allt skulle vilja dra upp persiennerna, låta solen flöda in och slå på P1 på radion. Samtidigt önskar jag att du inte var en främmande kropp utan istället en bekant, trygg och varm. Hur jag då hade lyft ögonen från boken och tittat på dig när du vackert sov någon extra timme.

Nu är jag istället helt uppslukad av historien när jag hör ett hej från min säng. Och egentligen vill jag inte släppa texten. Inte svara. Bara läsa klart de sista raderna, blunda och vara helt ensam med berättelsens slut. Men jag lyfter blicken, lägger ifrån mig boken och reser mig. Går med bara fötter över den svala parketten och kryper ned under täcket.

Och låtsas en liten stund till.

Så skulle Arbetsförmedlingen få mitt förtroende

02 juli 2013

Arbetsförmedlingen får bottenbetyg i Sifos förtroendemätning. Jag är inte förvånad. Första gången jag kom till Arbetsförmedlingen hösten 2009 sa killen som höll i introduktionsmötet: ”Ni kommer inte få några jobb genom oss, bara så ni vet.”. Och i den andan har det fortsatt. Visst, jag hade klivit in på Arbetsförmedlingen Kultur och där hamnar vi som söker jobb i branscher där ingen kan stava till tillsvidare. I branscher där jobben kan vara i allt från några timmar, till i några veckor till kanske, om du har tur, i några månader. I branscher där deltidstjänster duggar tätt och där övertidsjobb tas för givet. Obetalt så klart. Men när de som faktiskt jobbar på det ställe som med sitt namn ropar ut att ”här förmedlas arbete” redan har gett upp, då är det illa.

Arbetsförmedlingen blev för mig och för de flesta jag känner ett ställe att gå till bara för att få akassan beviljad. Inget mer. Och det var inget jag ens försökte hemlighålla för arbetsförmedlarna. De visste det precis lika väl som jag. Och varje gång en tjänst tog slut satt jag där i inskrivningen och pratade om mina kontakter och hur det snart skulle lösa sig igen. Och arbetsförmedlaren nämnde ordet jobbcoach för hundrafemtioelfte gången, mest för att ha det sagt. Och så hade vi lekt charader färdigt för den gången.

För att Arbetsförmedlingen ska få mitt förtroende krävs mycket. Det krävs att politikerna på riktigt ser att arbetsmarknaden inte på något sätt ser ut som den gjorde för ens tio år sedan. Det krävs att myndigheten får möjligheter att anpassa sig till denna nya verklighet med kompetensutveckling, ett totalt förnyat arbetssätt och en mycket tätare relation till hela arbetsmarknaden. Inte bara de stora företagen utan varje enskilt produktionsbolag. Det krävs att reglerna för akassa ses över och anpassas till en värld där folk måste starta företag, för att de stora arbetsgivarna hellre fakturerar än anställer, men också ibland måste förlita sig på ersättning från akassan. Det krävs att byråkratin och blanketthysterin rivs upp så att jag som arbetslös verkligen kan lägga tid på att söka jobb och inte skicka arbetsgivarintyg till höger och vänster.

Slå ihop Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Låt mig som arbetssökande bara behöva vara i kontakt med en enda person. Och lita på att de allra flesta faktiskt vill ha ett jobb.

Bombplanen på väg mot Irak (repris)

21 mars 2013

Den här veckan är det 10 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Därför kommer här en repris av en av mina tidigare texter.

Jag vaknade av att huset skakade. Rutorna skallrade och utanför fylldes den annars så tysta natten av ett dovt muller. Bombplanen var på väg mot Irak.

Vi åkte ut en dag och tittade på dem. Det var kanske trehundra meter mellan oss och de enorma kolosserna. Det enda som skilde oss åt var ett några meter högt nätstaket. Jag stod lutad mot bilen i vårgrönskan, kände solen värma min hud. Fåglarna kvittrade medan soldaterna jobbade med att fylla flygplanens gapande lastutrymmen med  stora lådor på hjul.

Vi satt varje kväll framför tv:n. Såg bomberna falla som omvända fyrverkerier och måla natthimlen grön. Såg en rakryggad man stå i ett tält och berätta om dagens framsteg framför en stor skärm med en karta över landet. Hörde skrik och smällar när kameran plötsligt välte omkull mitt i en brittisk journalists rapport. Såg honom sedan nedkrupen bakom en sten, blodig i ansiktet berätta att konvojen på vägen ovanför precis hade bombats.

Men det var på nätterna jag faktiskt förstod. När jag låg vaken i det skakande huset och lyssnade på mullret. Det var då det sjönk in i mig att landet jag bodde i var i krig. Och att under en natthimmel långt bort fanns det människor precis som jag. Som inte skulle kunna stoppa huvudet under kudden och bara somna om.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 985 andra följare